Längst in i en skolsal sitter Elsa med armen utsträckt långt framför sitt ansikte och datormusen tryckt mot skärmens glas. Det känns knepigt och lite osäker är hon allt, men det här var ju ändå vad läraren sa att hon skulle göra. Orden ringer i hennes huvud: Sedan klickar ni med musen på symbolen uppe till höger på skärmen. Elsa håller musens undersida tätt mot skärmen och klickar. Och klickar. Men ingenting händer. Det börjar värka lite i armen.
I en helt annan stad reser sig Karin plötsligt upp, ställer in sin stol och lämnar rummet. Läraren tittar förvånat efter den gamla damen. Datorlektionen har ju precis börjat. Karin själv tycker att läraren är underlig, men där hon kommer ifrån gör man som läraren säger. Och hon hade ju bett henne att försvinna. Fast med lite snällare ord. Hon hade pekat på skärmen och sagt: ”Och när du är klar här kan du stänga ner och gå ut”. Att man inte bara kunde gå ut ur rum utan också från program, visste ju inte Karin. Det var en kort lektion, tänker hon när hon stänger dörren bakom sig.
I år är det 17 år sedan internet fick sitt stora genombrott i Sverige. Det innebär att den första generationen som föddes i en värld där internet var någonting fullständigt naturligt kommer att bli vuxen om bara några månader. Och det är klart att vi just nu lägger en massa energi på att försöka förstå vilka förändringar detta innebär för oss och vårt samhälle, men samtidigt glömmer vi lätt att den grupp som INTE vuxit upp med internet kommer att finnas kvar i samhället i minst 60 år till. Och även om internetanvändandet ständigt ökar och vi allt mer vänjer oss vid att använda datorer i snart varje situation, så orkar vi inte lära oss allt. Det är så vi fungerar som människor: vi lär oss lite – sedan fuskar vi. Tiden räcker liksom inte till. Visst är vi ett framåtsträvande it-land, men under ytan är bär många på samma osäkerhet inför tekniken som 1994. Vi har bara lärt oss att inte tala så högt om det.
Jag frågade mina vänner om de hade några roliga historier om datorrelaterade missförstånd. Det dröjde inte många minuter innan berättelserna strömmade in. Om chefen som har en pappersbit fastklistrad längst ned på sin skärm eftersom klockan inte visar rätt tid. Om pensionären som köper sin första dator och förgäves försöker använda musen som fjärrkontroll. Om kollegan som googlar sig till Google. Om alla föräldrar som skickar desperata mejl till sina barn efter att de råkat komma åt någon knapp, varpå allt blivit mörkt eller som försynt undrar vad man ska göra för att fortsätta scrolla när man kommit till musmattans kant.
Den här sortens berättelser måste vi nog tillåta oss åt att skratta mycket mer öppet åt, eftersom vi alla med största sannolikhet kommer att sitta som just sådana där fån någon gång i framtiden, omsprungna av den teknikutveckling som går i en så rasande fart.
De enda som möjligen inte har skäl att vara särskilt roade är måhända de som ägnar sina dagar åt det som måste vara världens mest tröstlösa sysselsättning: tekniksupport. Å andra sidan kan dessa stackare trösta sig med att de – om några – har ett framtidsyrke.
