Avskedets stund mellan bröderna. Benny säger hej då till sin bror som bestämt sig för att åka till Schweiz för att få hjälp att dö. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen.
Ett år har gått sedan Mats för första gången hörde talas om den schweiziska självmordskliniken Dignitas.
– Jag läste en artikel och kände direkt att jag ville dit. Ännu så länge är jag klar i huvudet och kan fatta mina egna beslut. Vem vet hur det är om ett år eller två.
Benny och systern Annika har accepterat hans beslut. Båda föräldarna är döda och Mats har ingen egen familj.
– Han gör som han vill. Det har han alltid gjort. Har han bestämt sig så är det så, konstaterar Benny.
Ur Mats Perssons sjukjournal:
88-09-29
Besök på Laholms läkarstation
29-årig man arbetar som sjöman. Sedan 2–4 veckor besvär i båda benen och fötterna i form av domningskänsla och stickningar. Han har lättare för att snubbla. Tycker känseln minskat något. Ibland tappar han morgontofflorna utan att han märker det. Snubblar på trösklar.
Domnkänslan i hö hand.
Rem till Neurologmott i Halmstad.
88-12-15
Besök på Neurologmott på länssjukhuset i Halmstad
Diagnos MS, efter res från ryggmärgsprov.
Jag frågar hur han kände när han fick diagnosen.
– Ingenting speciellt. Jag visste inte så mycket om ms, mer än att den var obotlig. Jag tänkte att det är väl bara att köra på som vanligt. Och just då mådde jag ganska bra.
Benny fyller i:
– I början kunde vi till och med skoja om det. Jag minns när vi var på en mc-träff i Småland och Mats hade druckit litet för många öl. Jag kom förbi och sa till honom ”Skärp dig! Du är ju full”. Mats bara skakade på huvudet och skrattade: ”Det är den där djävla ms:en som spökar.”
Det skulle bli värre. I mitten av 1990-talet tog sjukdomsförloppet ordentlig fart. Balansen blev sämre, motoriken och känseln likaså. Han tvingades säga adjö till sin karriär som båtmaskinist och försörjde sig i stället ett par år som lackerare.
Han erbjöds bromsmediciner, men de var dyra och biverkningarna svåra.
– Jag tackade nej. Varför ska jag leva med svåra biverkningar hela tiden, när jag kan leva hyfsat mellan skoven utan biverkningar, resonerade han.
Våren 1996 var Mats ute med sin motorcykel. När han stannade vid en korsning och satte ned fötterna bar benen honom plötsligt inte längre. Han föll platt till marken med motorcykeln över sig.
Det var ungefär vid den här tiden som han började fundera på självmord.
Länssjukhuset i Halmstad:
96-04-13
Pat intog i tisdags kväll den 9/4 ca 80 st Alvedon (pat tror att det var på 500 mg) samt konsumerade en 75:a whisky med syfte att ta livet av sig. När pat vaknade upp på onsd och insåg att han ej hade lyckats skar han sig i vä handled.
Det var hans mamma och syster som hittade honom. Då bodde han i ett litet hus alldeles intill sin mammas villa i Skummeslöv. Undan för undan hade han börjat förstå att sjukdomen bara skulle bli värre, att hans muskler var på väg att förtvina.
Nu, tio år senare, är bitterheten och ångesten sedan länge passerade stadier. I ett decennium har han umgåtts med tankarna på att ta sitt liv. Hans enda fokus nu är resan till Schweiz.
Det har blivit oktober och Mats blir stadigt sämre. I går fick Benny för första gången mata honom. Hans egna försök att hålla i besticken slutade med att han körde gaffeln i läppen flera gånger.
– Det är som att han inte kämpar emot längre. Förr åkte vi till plantskolan och köpte växter, planterade dem här i trädgården och såg hur de växte upp. Eller så åkte vi på konserter och hade skoj. Nu säger Mats att det inte är någon idé att planera eftersom de kan höra av sig från Dignitas när som helst, säger han uppgivet.
Klockan är strax efter sju på kvällen fredagen den 17 november när Rickard ringer och berättar att Dignitas har hört av sig.
Mats har fått fyra olika datum att välja mellan.
– Han tog första bästa. Vi åker på tisdag.
Jag frågar hur Mats och Benny tagit emot beskedet.
– De blev lättade. Det har varit en hård anspänning på dem båda två, att gå och vänta utan att veta.
Hela morgonen har Benny varit rastlös, tittat på klockan, kontrollerat Mats packning. Gång på gång.
– Det känns som om klockan går för fort.
Själv vill han inte följa med till Schweiz. Jag ställde frågan redan första gången vi sågs den här hösten. Han svarade nej – snabbt och kort. Jag förstod att han inte orkade några följdfrågor.
Prick klockan nio kommer bussen från färdtjänsten. Klädd i en munkjacka med ”Sverige” tryckt i stora bokstäver över bröstet och ett par svarta joggingbyxor, rullas Mats ut på verandan för sista gången.
Det är avskedets stund. Bröderna ska aldrig mer återse varandra.
Rullstolsrampen är nedfälld. Benny böjer sig hastigt fram, ger sin bror en kram, orkar bara yttra några få ord.
– Hej då, Mats.
De är båda sammanbitna, deras blickar viker undan.
I sista stund rusar Bennys hund Nero upp på rampen och nosar på Mats, som för att ta ett sista farväl.
– Ja, Nero. Det är tråkigt att Mats ska resa, säger Benny.
Ett grått, tungt regn faller över Hallandsåsen. November visar sig från sin allra sämsta sida. Jag sitter intill Mats och försöker tolka hans ansiktsuttryck.
– Det känns bra att äntligen vara på väg, säger han.
Fem timmar senare lyfter planet till Zürich. Bara tre av oss har returbiljett.
