Mannen framför mig i kassan bestämmer sig till slut, jo han ska nog ha ett rosa band också, förutom mjölken och kvällstidningen. Fumligt stoppar han ner förpackningen i fickan, hans hand är märkt av år och arbete och i hans ögon drar rädslan förbi. Paniken. Jag står bakom den som förmodligen också är cancerdrabbad, en man vars händer tryggt vandrat över en älskad kvinnas kropp tills de stannade, kände knölen. Nu är han lika rädd och förvirrad som hon. Hans händer blev plötsligt så hemlösa.

Det är oktober. Det är Rosa bandet-kampanj och insamling till Cancerfonden och snart är det stor tv-gala och man kan, som Åsa Nilsson på Idagsidan här i SvD den 1/10, påminna att detta, i sanning, inte är en sjukdom som är rosa – eller begränsad till en ynka höstmånad.

Vi som vandrat i cancerland vet att helvetet omfattar så mycket mer. Oavsett vem vi är. Brösttumörer bryr sig inte. Och runt omkring finns män och barn och gamla mammor, barnbarn och bästisar.

I Åsa Nilssons text fanns flera meningar som fick mig att nicka instämmande men också stanna upp . Som: ”Cancer är inte Missoni eller ett designat armband från Guldfynd, inte heller en specialutgiven rosa ”kändisar-skriver-om-cancer-bok.”

Vänta, vad är det för bok hon menar? Är det ”Rosa boken, 10 berättelser om bröstcancer” – antologin som jag själv medverkar i och därför, av naturliga skäl, inte kan säga något om? Nej, det kan det väl inte vara. Men om – då måste jag i all stillsamhet upplysa att av bokens tio berättelser är fem skrivna av författare, de återstående är vanliga människor, det vill säga icke-skrivande, som berättat sina historier för Lena Katarina Swanberg. Att avfärda dessa röster och individuella helvetesvandringar som ointressant, icke-relevant kändisprat är inte bara dumt och orättvist. Det är också rent kränkande.

Även riktigt kända kvinnor drabbas av bröstcancer, framgång är inget skydd mot värstingceller som förökar sig. Och den dag man sitter där i väntrummet, ligger där på operationsbordet – ja, då är det inte de yrkesmässiga succéerna, eller nederlagen, som man tänker på. Då är man ockuperad av det andra, det som är på riktigt. Livet och döden.

Spjälkar man ner statistiken kan man säga att var 68:e minut får en kvinna beskedet att hon har bröstcancer. Bara i Sverige. Det betyder sammanlagt 8 000 per år och därtill finns alla anhöriga – åh, det blir hur många som helst och i den bästa av världar har vi detta i minnet. Oavsett vad det är för en månad. Oavsett om vi har möjlighet att köpa ett rosa band eller fumla fram något gammalt, glömt i en innerficka.

Men vi ska också minnas, hela tiden, att majoriteten överlever. Många år efter beskedet. När jag själv, för andra gången, fick diagnosen lärde jag mig att tackla alla med begravningsblick med upplysningen: ”Ska man ha en släng av cancer är brösten ett bra ställe.”

Eller som Bo-Göran Lickander, man till en drabbad kvinna, tröstar i Rosa boken: ”Cancer är en jävla stor grej och behandlingen är inte lätt, men det blir i alla fall en sorts vardag.”