Det förflutna omger oss överallt. Ändå ligger det som ett exotiskt land utom räckhåll, ursprungligen förknippat med ungdomliga romantiska drömmar. Senare med alla misstag, försummelser och spruckna förväntningar, som vi försökt förtränga, men som vi ibland inte kommer undan. Det kan vara en uppslitande konfrontation att möta sig själv som ung när locket öppnas till de odjur som varit inlåsta i källaren.
En del av obehaget är privat och ganska banalt. En annan del kan ha ett visst allmänt intresse. Dit hör det förflutnas fundamentala felbedömningar; vad rätt du tänkt som blev fel och förvandlades till bitter besvikelse.
Häromdagen mötte jag en dagbok från läsåret 1968/69, som jag tillbringade i Västafrika, bland annat i intensiv kontakt med ledarna för gerillan i ”portugisiska” Guinea (PAIGC). Under november- december fick jag följa med in i de befriade zonerna i de norra delarna av landet. Det skedde tillsammans med en känd fransk tv-filmare, Michel Honorin, och en världsberömd ung fotograf från Paris Match, Gilles Caron. Michel och Gilles, som kom direkt från Biafra, ville ha action för att kunna sälja bilderna. Jag var mer intresserad av samhällsbygget än själva kriget.
Vi råkade hamna i ett portugisiskt bakhåll som kunde ha kostat oss livhanken. Det mättade min aptit på action för resten av livet. Men för den blide Gilles, som jag delade hydda med, var Guinea bara en etapp på en världsomspännande våghalsig resa. Han ”försvann” drygt ett år senare i Kambodja, bara 30 år gammal.
Dagboken låg i en låda med mina foton från Guinea. Där möter jag många personligheter som jag sympatiserade med, några uppfattade jag som goda vänner. Det mest plågsamma med bilderna är inte att de allra flesta nu är döda. Det värsta är under vilka omständigheter de gått bort. Amilcar Cabral, PAIGC:s lysande ledare, mördades redan 1973. Luís, hans halvbror, som blev landets förste president, förlorade kontrollen i den blodiga interna maktkampen efter självständigheten. Efter en statskupp hamnade han i exil – i Portugal, där han dog ifjol. Den militäre kommendanten i norr, ”Chico” Mendes, som blev landets förste premiärminister, mördades under oklara omständigheter. Den militäre kommendanten på södra fronten, ”Nino” Vieira, blev diktatorn som under drygt 20 år styrde det lilla fattiga landet då den av omvärlden beundrade förebilden förvandlades till en bas för den internationella knarkhandeln. Folkkriget som skulle lagt grunden till ett nytt samhälle ledde till ett slyngelstyre som av FN klassificeras som ”narko-stat”. ”Nino” mördades själv ifjol av en grupp militärer sedan han låtit avrätta överbefälhavaren.
För Guineas folk utmynnade alla uppoffringar under den militärt framgångsrika befrielsekampen i en ny tragedi. Men i den besegrade kolonialarmén föddes samtidigt en officersrevolt som störtade diktaturen i Portugal. En enorm historisk ironi. Guineas bönder befriade portugiserna, men inte sig själva.
