Det var på Kägelbanan, strax före The Pastels svenska debutspelning, som Bob Stanley, chefsideolog i Saint Etienne och musikskribent för The Times, hörde Frida Hyvönen för första gången.
- Jesus, hon har allt Joanna Newsom saknar, viskade han i mitt öra.
Det är sällan en svensk teologistudent som ännu inte ens gett ut en enda singel både blir omskriven i The Times och dessutom bjuds över för en liten Englands-turné.
Men ensam bakom sitt piano är Frida en smått trollbindnade scenpersonlighet. Som en modern Laura Nyro utan jordklänning.
På musiklinjen i Skellefteå var hennes lärarinna övertygad om att hon borde utbilda sig till operasångerska.
- Jag avböjde, säger Frida. Jag hade ju fullt upp med att lära mig dricka kaffe och äta huvudvärkstabletter.
I flera år försökte hon sjunga sina sånger med olika band. Men det lät aldrig som hon ville förrän hon tvingades framföra dem ensam.
- Nu sjunger jag dem precis som de skrevs; bara en röst och ett piano. Jag var livrädd för att uppträda helt ensam.
Det är nog därför jag alltid måste skämta maniskt mellan låtarna.

Vad är det intressantaste med att sjunga på engelska istället för svenska?
- Jag skriver poesi på svenska, men tycker att det är väldigt svårt att sjunga på svenska, svarar hon. Jag kan ju inte engelska lika bra, vilket nog tillåter en lite mer respektlös användning av språket. Men det vore intressant att blanda engelska och svenska någon gång. För det får man ju liksom inte göra.
Debutalbumet kommer i slutet av mars, eller i början av april.