– Det blir lätt science fiction när man talar om det. Men en världsregering går i längden inte att undvika. Frågan är hur demokratisk en sådan kan bli.

Det säger filosofiprofessor Folke Tersman, verksam vid Auckland University i Nya Zeeland. Han är projektledare för forsknings­projektet Gränslös Demokrati där 13 svenska fristående forskare undersöker möjligheten till en framtida global valvaka. Frågan är omöjlig att tänka bort, menar de 13 forskarna. Med en värld som blir allt trängre måste någon samlande makt ta ansvar för miljöproblem, resursfrågor och globala rättvisefrågor. Behovet ökar också av att ekonomiska transaktioner och vanliga mänskliga möten sker globalt.

– Det handlar om att föra upp politiken på en högre nivå. Att undvika att enskilda länder kan tjäna på att avstå från att minska utsläpp, fortsätta fiska ut vatten, säger Folke Tersman.

Han ingår i ett internationellt nätverk av filosofer för global demo­krati, där den brittiske poli­tiske teoretikern David Held är den mest framstående förespråkaren. David Held är professor vid London School of Economics träffar rege­rings­chefer runt om i världen för att sälja in sina detaljerade planer för global demokrati.

Tanken är inte ny. Åtminstone ­sedan 1600-talet har det funnits förespråkare för ”cosmopolitism” – en världsregering under ett världsparlament. Bland pionjärerna finns 1600-talsfilosofen Emeric Crucé och, något hundratal år senare, Anacharsis Cloots. Modernare filosofer har lagt till krav på demokratiska val, och det är här knivigheterna uppstår.

Demokrati förutsätter att vi ­litar på var­andra, och tillit tål inte för stora geo­grafiska och kulturella avstånd. Människan har dock visat sig vara mer flexibel än så. Vi kan med relativt små medel etablera tillit mot främlingar, om vi gynnas av det.

– Det kan räcka att man har en gemensam uppgift att lösa. Skillnader man trodde var jättestora blir plötsligt betydelselösa. Hela den internationella ekonomin är ett bevis för att vi litar på dem vi aldrig sett, säger Folke Tersman.

Samma sak gäller tilliten mellan nationer. Länder måste våga avstå från viss suveränitet, och då måste de få något i gengäld. Här lyfter Folke Tersman fram EU som ett fullskaligt överstatligt demokrati­experiment.

Men hur ska vi rösta i denna globala valrörelse? Vad blir min röst värd bland fem miljarder andra?
– En enskild röst spelar sällan någon roll, inte heller i svenska val. Det avgörande är känslan av att vara del av ett politiskt sammanhang, säger Folke Tersman.

Ändå är modellen ”en man – en röst” en kvarleva från frans­ka revolu­tionen med tydliga demo­kratiska brister. I alla fall om demo­krati handlar om att rättvist fördela inflytande. Risken är uppen­bar att någon inte får något inflytande alls. Den personen tenderar då att bli mindre ­lojal mot lagar och mindre benägen att betala skatt, har studier visat.

Forskarna i Gränslös Demokrati prövar nu i stället andra röstningsformer. Kanske ska man ha mer inflytande i vissa frågor och mindre i andra. Kanske ska Köpenhamnsborna ha mer inflytande över Barsebäcksverket än norrlänningar? Eller ska ungdomar få två röster eftersom de ska leva längre med besluten?

En variant är att låta väljaren fördela rösterna själv. Det har med framgång testats i svenska experiment. Väljarna får, säg tio röster, att fördela på tio frågor. De kan då välja att lägga alla tio rösterna på en enda fråga och strunta i de and­ra. På så vis får folk inflytande i de frågor som engagerar dem.
Men hur rättvist kan det bli?
Ja, alla valsystem har svagheter, förklarar Tersman. Och att flytta upp demokratin till en överstatlig nivå innebär alltid risk för demokratiska förluster.

Frågan är då när världsregeringen kommer? Folke Tersman drar på svaret, men utesluter inte ett tidspann på några generationer, kanske 50 år. Då är det viktigt att ha tänkt igenom frågorna.

Han vet inte heller hur själva parlamentet ska se ut. Men det har filosofen Torbjörn Tännsjö, som ingår i projektet, funderat kring. Som första steg ser han ett FN-parlament med ledamöter som väljs i demokratiska val, inte olikt EU-parlamentet. Länder som inte håller demokratiska val får lämna sina platser tomma. Det skulle sätta en väldig press på Kina.

Parlamentets egentliga makt blir till en början begränsad. Men dess effekt på politiken blir vitali­serande och Tännsjö hoppas på ett globalt politiskt parti­liv.

Det David Held säljer in hos världens makthavare är i stället ett skiktat system av flernivårege­ringar där frågans karaktär ­avgör var beslu­tet ska tas. Både indi­vider och länder ska ha sin röst, fast i olika frågor. Den som påverkas av ett politiskt beslut ska också ha mest att säga till om. Knäckfrågan, som en hel forskningsgren sliter med, är vem som ska bestämma vem som påverkas mest. Det blir det yttersta politiska beslutet.