– Man får göra tekniska förbättringar, man får kopiera bilden, man får ändra färgbalans, lätta upp och mörka ned. Där börjar det och där slutar det. Man får inte lägga till eller ta bort något som inte fanns där. I allmänhet har blivit extremt mycket fokus på bildbehandlingsprogrammen, även om samma pressetiska regler gäller för fotografer som för skrivande reportrar. Egentligen är det lättare att skriva en osanning än att plåta en osanning och Photoshop är bara ett sätt att göra bilderna möjliga att publicera. Men med alla verktyg som finns kan man också fuska om man har den avsikten.

Hur ser SvD:s bildpolicy ut?

– Det är som jag tidigare nämnde att man inte får lägga till något som inte fanns där eller ta bort något. Vår trovärdighet är det enda vi har och börjar vi tumma på den är vi väldigt illa ute. Fotograferna förbinder sig till detta och förhåller sig till de pressetiska reglerna precis som en skrivande reporter. Det här handlar om pressetik. Jobbar man på Svenska Dagbladet ljuger man inte, det är ändå grunden. Vi hittar inte på något som inte redan fanns där.

Hur kontrollerar SvD att inköpta bilder är äkta?

– I första hand köper vi bara bilder från folk som vi känner och vet att vi kan lita på och som delar våra värderingar. Sedan försöker vi alltid hålla ett vakande öga. Hos oss finns det många filter på vägen via bildredaktörer och redigerare och skulle något kännas konstigt så dubbelkollar vi alltid det.

Skulle du ha upptäckt att naturfotografen Terje Hellesøs bilder var fejkade?

– Det var skickligt gjort och en skicklig lögn, sedan var han ju inte känd i presskretsar. När det gäller den sortens motiv som naturfoto så är vi nog alla amatörer som inte jobbar på det fältet.