Det var 1989, mitt sista år på Kulturvetarlinjen i Linköping. Vi hade kommit till efterkrigstiden och skulle göra en decenniestudie som grep över litteratur, idéhistoria, historia och bild. Jag och mina närmaste kvinnliga studiekamrater valde feminismen och tidsspannet 1968–1978. I det glada 80-talet och yuppie-erans sista frustande andetag levde kvinnoaktivismen på sparlåga.

Den 8 mars samlades en liten skara kvinnor på torget och tände ett ljus för varje kvinna som blivit mördad av en man det senaste året, utan att framkalla mycket mer än en gäspning från lokaltidningarnas reportrar. För att höra deras lågmälda sång ”Ååå tjejer ... vi måste höja våra röster för att höras” behövde de förbipasserande hörapparat.

Annat var det på det sena 60-talet och glada 70-talet då det privata blev politiskt. Ropen skalla: daghem åt alla! Man kämpade för kvinnors rätt till yrkesarbete, fri abort och ny våldtäktslag. Släppte självcensuren och provade nya tankar och idéer. Vi läste fascinerat om den sexuella frigörelsens pionjär Betty Dodsons vaginaworkshops, där kvinnor i grupp med hjälp av spekulum och spegel återövrade det som tidigare varit mäns jaktmarker – vaginan – och beskrev den i poetiska termer som ett rosaskimrande månlandskap. Och vi ramlade över Valerie Solanas rasande roliga, intelligenta och djupt störda SCUM-manifest. När vi redogjorde för enkvinnorörelsen Society for Cutting Up Men och dess tes att y-kromosomen är en degenererad x-kromosom och män därmed biologiska missfoster, ett slags vandrande aborter, hade vår (manliga) lärare ungefär lika svårt att inte skjuta budbärarna som dagens antifeminister har när de far ut mot Turteaterns uppsättning av manifestet.

Bortom alla glåpord i debatten har den stora frågan varit: Är föreställningen lämplig att visa för gymnasieungdomar?

Jag såg den förra veckan. Satt där i den omvända världen på en av de röda sammetsklädda kvinnostolarna och smaskade i mig vindruvor och godis med ett sting av dåligt samvete eftersom de på mansläktaren inte fick smaka. Undrade om det är så männen känner när de får lite högre lön och styrelseposter bara för att de är män.

SCUM-manifestet är ett slags punkigt intellektuell uppgörelse med det västerländska kulturarv som format vår bild av män och kvinnor. Med Aristoteles som hävdade att en kvinna är som en steril man. Martin Luther som menade att kvinnan har mycket orenlighet och föga vishet. Upplysningens Jean-Jaques Rousseaus filosofi att kvinnan är skapad för att behaga mannen. Friedrich Nietzsches idé att kvinnor av naturen inte är intelligenta och om någon mot alla odds skulle lyckas bli det beror det på att det är något fel på hennes könsorgan.

Solanas hävdar att det är tvärtom, att mannen är en ofullständig, emotionellt handikappad kvinna och att han vet om det. Därför ägnar han hela sitt liv åt att försöka bli en riktig kvinna genom att stjäla kvinnliga egenskaper som emotionell styrka, oberoende, beslutsamhet, mod, integritet med mera och projicerar alla sina dåliga egenskaper på kvinnor. Kvinnor lider inte av penisavund, slår SCUM-manifestet fast. Män lider av fittavund. Det är väl en alldeles utmärkt utgångspunkt för en diskussion om könsroller bland landets gymnasieelever.