Blandrastiken Affis historia är okänd. Hon hittades övergiven av polisen i en stockholmsförort på Luciadagen för åtta år sedan. Då ville ingen kännas vid henne. Idag är hon en älskad och avhållen familjemedlem hos Gullan Klang i Bagarmossen. Skämtsamt kallar hon henne sin fyrbenta sambo. Hon tog hem henne på prov från hundstallet en helg i februari. Egentligen hade hon inte tänkt skaffa någon ny hund efter att nyss ha förlorat sina älskade Mellanschnauzers, Benno och Clabbe. Men efter två timmars umgänge med Affi hade hon bestämt sig.

– Det sa klick direkt mellan Affi och mig. Affi är en underbar hund som betyder oerhört mycket för mig, säger hon när vi träffas strax före jul på Bagarmossens djursjukhus i södra Stockholm.

Affi viftar glatt på svansen när han får syn på veterinären Emma Strage. Det är ingen tillfällighet.

Bagarmossen är ett andra hem för Gullan och Affi. Det är 46:e gången de är här och Gullan har för länge sedan tappat räkningen på hur mycket pengar hon lagt ner på sin hund. Att hon led av en ovanlig sjukdom i benmärgen hade hon förstås ingen aning om när hon köpte Affi från hundstallet. Sjukdomen har krävt upprepade blodtransfusioner och täta medicinska kontroller. Den kraftiga medicineringen har givit Affi problem med levern. Dessutom har hon haft inflammation i livmodern och börjar få artros i lederna.

När vi träffas ska hon få en injektion i leden i hopp om att mildra en allt mer besvärande hälta.

Ibland har Gullan funderat på om inte Affis livskvalitet påverkats för mycket av alla medicinska strapatser hon tvingats gå igenom. Det finns ju en gräns för vad som är ett värdigt hundliv. Men efter varje behandling har Affi piggnat till och repat sig och livet har fått gå vidare.

– Det är ett stort åtagande att ta sig an ett djur. Då kan man inte bara avliva det om det uppstår problem, säger hon och tillägger att Affi varit värt vartenda öre hon spenderat på henne.

Att hon varit försäkrad har underlättat men försäkringens tak har för länge sedan passerats. Dessutom minskar försäkringens värde i takt med att hunden åldras.

– Förra året täckte försäkringen 35 000 kronor men Affi kostade betydligt mer än så, säger Gullan Klang.

Emma Strage bekräftar att dagens hundägare är villiga att lägga ner mer och mer pengar på medicinska insatser för sina sjuka djur.

– Gränsen för vad som är medicinskt möjligt har flyttats fram ordentligt på senare år. Idag väljer hundägare behandling framför avlivning i mycket högre grad än tidigare.

Som exempel nämner hon tumörsjukdomar och diabetes.

Hon ser positivt på den trenden. Så länge inte djuret lider är det OK, menar hon.

Övervikt är ett annat växande problem, särskilt bland storstadshundarna. Av Stockholms närmare 145 000 hundar är drygt en tredjedel överviktiga.

En av dem är Tibetanska Tempeltiken, Molly, fyra år som bor i Vasastan i Stockholm.

– Fast det är ingen grav övervikt. Hon är bara lite för tjock, försäkrar matte, Görel Söderberg, ensamstående hundägare i Stockholms innerstad, ett av landets hundtätaste områden.

När Molly steriliserades för en tid sedan uppmanades Görel dra ner på godsakerna och övergå till lightversionen av torrfoder. Fortfarande väger Molly några kilo för mycket men vi arbetar på det, meddelar hennes matte och strör ner några skinkrester över fodret för att piffa upp dagens hundfrukost.

Molly är en bestämd dam. När hon tittar upp under lugg med sitt charmiga underbett smälter matte lätt.

– Hon har Stockholms snyggaste underbett, försäkrar Görel.

Tack vare Molly vet Görel allt om hundägarna i kvarteren intill. Men man får inte ha bråttom. Eftersom Molly uppenbarligen tror att hon är en hanhund, lyfter på benet och pinkar revir, tar det sin lilla tid att förflytta sig längs med Karlbergsvägen. Men det gör ingenting för då hinner jag prata av mig, säger Görel.

Det händer att hon strosar runt i timmar med hundägare hon inte ens vet namnet på.

– Jag behöver inget jobb att gå till för att vara social. När Molly och jag gått vår runda har jag pratat nog för resten av dagen, försäkrar Görel som är nybliven pensionär.

De flesta av dem hon träffar är trevliga. En av Mollys egna favoriter är Schnauzerhanen Higgins som låter henne fara fram lite som hon vill medan han med stoisk lugn inväntar att yrhättan ska ha härjat färdigt. Golden retrieverhanen Stickan är en annan nyfunnen kärlek liksom en grandios pitbullhane Molly spanat in helt nyligen.

– Molly blir hysterisk och börjar gråta när hon ser honom. Det måste vara något med vibrationerna, säger matte.

Fast alla hundägare är inte trevliga.

– En gång blev jag utskälld för att Molly inte hade regnkappa, minns Görel som numera införskaffat ett sådan, dock ännu oanvänd.

Sådan matte sådan hund brukar det ju heta, fast inte i Mollys fall. Medan matte är utåt

riktad och talför är Molly blyg och svårflörtad. Bara ett fåtal hundar har fått godkänt och Vasaparkens rastgård är inte att tänka på.

– Molly gillar inte flera hundar på en gång. Då gör hon fula grimaser, säger Görel som anlitat hundpsykolog för att få Molly att tuffa till sig.

Det har tagit ett år men nu verkar det som om Molly kaxat upp sig.

– Du kanske inte visste att i hundvärldens är det damerna som bestämmer, säger Görel och kastar ett ömt ögonkast på älsklingen som just brett ut sig i soffhörnet.

Men hunden är inte bara ett sällskapsdjur. På senare år har den också fått en renässans som servicehund och ledsagare åt nya grupper av sjuka och handikappade.

Britta Blomqvist i Järfälla har Europas enda specialutbildade epilepsihund, colliehanen Atlas. Hade det inte varit för honom - och hans urmoder - hade förmodligen inte Britta varit vid liv idag.

Redan på 70-talet ,när Britta först blev sjuk, upptäckte hon att hennes dåvarande collietik, Sari, kände av när hon stod inför ett epilepsianfall. Långt innan hon själv anade att något var på gång blev hunden orolig och gnydde. Fört förstod hon inte vad hunden ville men senare kunde hon koppla reaktionen till ett begynnande anfall.

Vid ett tillfälle som särskilt fäst sig i hennes minne, lyckades hunden till och med larma per telefon. När Britta lång medvetslös på köksgolvet ringde telefonen. Det var hennes man Per som ringde sitt dagliga samtal för att höra att allt var OK hemma. Sari lyfte av luren samtidigt som hon stod kvar intill den och gnydde. Brittas man förstod att något var fel och tog sig snabbt hem. Britta var då fortfarande djupt medvetslös men kunde räddas tack vare att hon snabbt kom under sjukhusvård.

Vid ett annat tillfälle, när Britta fick ett anfall utomhus i skogen, sprang hunden hem och hämtade husse.

Det var i den vevan Britta på allvar började fundera på om inte någon av hennes sex hundar skulle kunna specialutbildas för att hjälpa henne.

Hon tog kontakt med Svenska Service och Signalhundsförbundet och på den vägen är det.

Den då ettåriga hanen Atlas valdes ut för uppgiften.

– Jag bara visste att Atlas skulle fungera. Vi stod varandra så nära, berättar hon.

I februari 2006 påbörjades så den första utbildningen av en servicehund, specialinriktad på epilepsi. Under ett helt år kom en instruktör regelbundet hem till Järfälla för att träna Atlas. Atlas lärde sig hur han ska varna matte när ett anfall är på gång. Genom att krafsa henne på benet och söka ögonkontakt väcker han Brittas uppmärksamhet så att hon sätter sig ner och tar sin medicin i förebyggande syfte. Har hon inte sin medicinväska på sig springer Atlas och hämtar den. Skulle ett anfall redan ha brutit ut ska han snabbt påkalla omvärldens uppmärksamhet och se till att Britta får sin medicin.

Hittills har allt fungerat över förväntan. Atlas är med i ett forskningsprojekt för att få svar på hur och varför han kan känna av när ett epilepsianfall är på ingående. Britta känner sig trygg med Atlas som ledsagare. Som certifierad servicehund med eget ID-kort får han följa henne överallt, även på restauranger och när hon går och handlar. Förra året fick han Bragdbenet, hundvärldens eget bragdguld, för att ha rättat livet på sin matte en kall vinterdag för något år sedan.

– Jag har fått ett helt nytt liv, tack vare Atlas, säger Britta och berättar stolt att två nyfödda valpar i hennes kennel redan bokats in som epilepsihundar. Även om Atlas framtid är utstakad behövs det efterträdare. Intresset lär vara stort bland landets 60 000 epileptiker.