Mustafa Pirans son, Peyman Piran, är en frontfigur i den regimkritiska studentrörelsen i Iran. Mustafa bor med sin familj i Partille utanför Göteborg. I juli i år ringde telefonen i lägenheten, Mustafa svarade, den som ringde talade persiska och det han sade hade ett tydligt budskap.

”Du går över den röda linjen. Du demonstrerar, du smutskastar ayatollah Khamenei. Om du inte slutar kommer det att gå väldigt, väldigt illa för dig. Ni ska veta att vi är med er hela tiden”.

Mustafas andra son, Pezhman Piran, berättar:

– Vi känner oss förföljda hela tiden. Vi måste alltid vara väldigt försiktiga och det är svårt för oss att kontakta människor.

Nu lever Peyman Piran i exil i Norge, men fram till för ett år sedan satt han i ökända Evin-fängelset i Teheran. Under den tiden fick familjen flera gånger telefonsamtal som varnade dem för att kritisera regeringen i hemlandet.

– De försökte få oss att propagera för regimen och Ahmadinejad på persisk närradio. Om vi inte gjorde det skulle min bror bli torterad, säger Pezhman Piran.

I södra Stockholm träffar vi Reza. Han sitter på soffan i sin lägenhet, datorn är påslagen. Reza vill vara anonym, för att skydda sin anhöriga i Iran.

Sedan i somras, då gatuprotesterna bröt ut i Iran, ägnar han all sin lediga tid åt att översätta texter, sprida nyheter, blogga och arrangera möten mellan iranska dissidenter och svenska makthavare. Han gör allt han kan för att stötta Irans oppositionsrörelse. Genom att e-posta material från blockerade hemsidor kan man gå runt censuren, säger han.

I slutet av oktober ringde Rezas syster från deras hemstad i norra Iran. Hon hade blivit gripen och misshandlad av Irans säkerhetspolis.

– Jag vet inte exakt vad som hänt, hon bara grät. De hade tagit henne när hon var ensam hemma. De hade misshandlat henne grovt hela natten, och när de släppte henne sade de åt henne att hälsa till mig.

– Min syster har aldrig varit inblandad i politik. Hon är en enkel hemmafru i Iran. Hon har inte ens gått klart skolan, man kan räkna henne som analfabet. Det här visar att de är desperata, säger Reza.

Innan sommaren 2009 hade Reza inte engagerat sig i politik på mer än 15 år. Men för 30 år sedan var han en av dem som gjorde motstånd mot revolutionen i Iran. 1992 kom Reza till Sverige efter att ha varit på flykt i flera andra länder.

Han har bara kontakt med en av sina anhöriga i Iran, sin syster. Det var därför just hon greps och misshandlades - för att pressa honom, tror Reza.

– Det är ingen tvekan om att de har spionerat på mig vid många tillfällen efter att jag kom till Sverige. De har förhört min bror i Iran, det var ett antal år sedan nu, och då har de vetat saker som jag inte har berättat för någon där.

Reza lade ner sitt politiska engagemang när han kom till Sverige. Men nu har han fått nytt hopp.

– Innan valet i somras trodde jag att Iran var förlorat. Jag trodde att deras styre skulle vara i 100 år till. De verkade så starka och var så brutala. Men det som hände efter valet förändrade allt. Ungdomarna kom ut på gatorna och sa att de inte accepterar fler lögner.

Reza och familjen Piran har tvingats fly från Iran och kommit till Sverige med mer än tio års mellanrum. Irans styrande har använt hot och våld för att tysta dem. Men de har inte blivit avskräckta.

– Tvärtom, jag intensifierade mitt arbete. Jag kan inte sluta, även om de misshandlar min syster. De kommer att fortsätta försöka tysta människor ändå, säger Reza.