Fredrik Reinfeldt ville inte kommentera kalabaliken i Storkyrkan, när Sverigedemokraterna rusade ut från gudstjänsten. ”Det här är vår dag i alliansregeringen att presentera vår politik”, sa statsministern.

Men oförutsägbara sverigedemokrater kommer att fortsätta stjäla uppmärksamhet från regeringens politik under de kommande fyra åren. Det nya riksdagspartiet är ett av de stora hoten mot Fredrik Reinfeldts framtidsplaner.

Politiskt följde statsministern igår samma försiktighetsprincip som präglade den borgerliga valrörelsen. Därför är den här regeringsförklaringen en viskning, jämfört med den som Fredrik Reinfeldt läste upp för fyra år sedan som nybliven statsminister.

Framför honom i riksdagens talarstol låg då ett radikalt program med stora skattesänkningar och omfattande nedskärningar. Igår presenterades den politik som de borgerliga just har vunnit valet med. Inga besparingar och skattesänkningar bara om ekonomin tillåter. Inga nya stora politiska initiativ.

Alltså var det stora numret igår regeringsombildningen, och Reinfeldt talade redan om den som en förutsättning för att bli omvald 2014. Den kan också ge några ledtrådar till vilka områden som regeringen betraktar som centrala under mandatperioden.

Nya ministrar för integration, folkpartisten Erik Ullenhag och socialförsäkringar, moderaten Ulf Kristersson, pekar på att de borgerliga tycker att de områdena behöver ny politisk energi.

Folkpartiets förre partisekreterare Erik Ullenhag får också en central roll, eftersom integration är ett område där både regering och opposition har sagt sig eftersträva en blocköverskridande uppgörelse, för att isolera Sverigedemokraterna.

Moderatdominansen i regeringen ökar nu ytterligare. Partiet kontrollerar hela finansdepartementet och lägger dessutom under sig infrastrukturfrågorna.

Och Centern tappar tyngd när läggspelet är färdigt. Maud Olofsson förlorar posten som vice statsminister till Folkpartiets Jan Björklund, och får lämna i från sig ansvaret för de statliga bolagen. Dessutom får partiet byta infrastrukturen mot den kanske inte omistliga posten som ”it- och regionminister”.

Men Reinfeldt tillämpade till sist försiktighetsprincipen också när det gäller fördelningen av ministerposter utifrån valresultatet. Istället för stjäla stolar från de mindre partierna som backade i valet, adderades några nya ministerposter.

Vinsten är att Reinfeldt slipper bygga in nya spänningar mellan regeringspartierna, nackdelen att regeringskansliet expanderar tvärtemot Moderaternas intentioner.

De flesta nya ministrar ser ut att vara pålitliga partiföreträdare, med hyfsat skelettfria garderober. Fredrik Reinfeldt vill förstås till varje pris undvika det kaos som drabbade den nytillträdda regeringen 2006, då två statsråd fick avgå inom loppet av några veckor.

Den mardrömsstarten var en av orsakerna till att väljarna vände sig från regeringen under förra mandatperioden. Den andra var sannolikt de omfattande politiska reformerna i a-kassan och sjukföräkringen.

Reinfeldt måste lyckas bättre med årets utnämningar. Gör han det och håller sig till det försiktiga politiska program som lästes upp igår, så borde en del av de gångna fyra årens problem kunna undvikas.

Men en ny mandatperiod innebär nya politiska problem. Här är de främsta hoten mot regeringen Reinfeldts planer på att vinna nästa val.

• Minoritetsställningen

Självklart det värsta problemet. Regeringens förslag faller i riksdagen, så fort Sverigedemokraterna röstar med den rödgröna oppositionen.

• Blockpolitiken

Fredrik Reinfeldt skapade blockpolitiken genom att bilda den borgerliga alliansen. Om det rödgröna blocket nu lyckas hålla ihop samarbetet så ökar risken för att regeringen ska förlora.

• Försiktighetsprincipen

Att regeringen inte driver radikala förändringar minskar förstås risken att drabbas av folkligt missnöje. Men det kan också innebära att en regering uppfattas som initiativlös och tråkig.

• Sverigedemokraterna

Försiktigheten handlar om att regeringen vill stå för trygghet och stabilitet. SD demonstrerade i går i Storkyrkan att förmågan att skapa kaos inte inskränker sig till voteringar i riksdagen.

• Kriserna

En mandatperiod utan kriser finns inte, och när de kommer kan regeringen behöva samarbeta över blockgränsen. Hittills har de förtroedenskapande åtgärderna lyst med sin frånvaro, och misstron bland de rödgröna är stor.