Det var en lugn och avspänd Barbro Jönsson som i dag höll presskonferens om bomben mot hennes bostad. Flera gånger skrattade hon, och några problem att svara på medias frågor hade hon inte.

Men det är några omvälvande dygn åklagaren har fått uppleva sedan någon – ännu är ingen gripen – placerade en sprängladdning utanför ytterdörren till radhuset i Trollhättan. Förödelsen blev omfattande, med splitter inne i bostaden och krossade fönsterrutor.

– Jag fattade inte riktigt dimensionen och undrade om det var ett skämt egentligen, berättar hon om telefonsamtalet från polisen om att något smällt utanför hennes bostad.

Hon var då på väg till polishuset i Göteborg, och händelsen kom som en överraskning. Några hot hade inte riktats mot henne.

Barbro Jönsson blev känd för en större allmänhet 2004, då 16 medlemmar i Brödraskapet Wolfpack stod åtalade för bland annat misshandel och olaga frihetsberövande.

Sedan dess har hon blivit en av Sveriges mest erfarna åklagare i fall mot kriminella gäng, och bara några dagar efter spängdådet lämnade hon ett åtal mot fyra personer med anknytning till Brödraskapet Wolfpack för ett misstänkt mordförsök i Lilla Edet.

Därför har många gjort kopplingen att sprängdådet kan ha att göra med just det åtalet. Men Barbro Jönsson ser också en annan förklaring - sprängladdningen kan ha placerats där av en psykiskt instabil person.

– Min egen analys är att den organiserade brottsligheten består av rationella människor som har en affärsidé, men att ge sig på polis och åklagare är ingen bra grund för de affärerna, säger hon.

Mycket har dock förändrats för Barbro Jönsson sedan sprängdådet. På telefon med SvD.se beskriver hon livet som att det ibland känns som om hon sitter i en glasbubbla.

– Första dagens kändes det som om en virvelvind dragit in i mitt liv. Jag hade själv inte mycket att säga till om och det blev plötsligt nya rutiner, säger hon.

I en intervju med Göteborgs-Posten svarar hon på frågan om när hon tror att allt kan återgå till det normala igen.

– Den tanken är en stor sorg. Mitt hittillsvarande liv är över. Jag inser att mitt framtida liv blir annorlunda. Det behöver ju nödvändigtvis inte bli sämre. Men närmast blir det till exempel en jul utan min familj. Vi hade planerat att vara hemma hos mig, säger hon.

Däremot känner hon sig trygg i dag. Och stödet för henne har varit stort, med mycket e-post och brev från allmänheten.

– Jag tror att jag just nu är den tryggaste personen i Sverige, säger hon.

Men tanken att något kan hända kommer alltid att finnas där.

– Det är klart man tittar över axeln, säger hon.