Barnkalas är en växande industri och målgruppen för kalas som det på Livrustkammaren på Slottet, som SvD berättade om i onsdags, är barn i åldern fyra till sju år.

Krister Svensson, som under trettio år forskade på lek och leksaker, anser att vuxna sänder ut dubbla budskap till barnen:

– Vi håller oss med en retorik om att det räcker med en liten gåva, att det är tanken som räknas. Samtidigt visar vi barnen att det inte är tillräckligt att träffas och leka utan att det krävs mer, som film, utställningar och mat.

Barnkalas som koncept är bara ett exempel på hur barn i dag bjuds in i vuxenvärldens rutiner, anser Krister Svensson.

– Vi pressar ner vuxenversionen av umgängeslivet på barnens nivå. Det är inte bara kalasen som är ett sådant fenomen. Småstjärnorna, catwalks för barn och ökade krav på självständigt arbete i skolan är andra.

Vad behöver barn i fyra- till sjuårsåldern då?

– Världen i sig är tillräcklig för barn i den åldern. De leker med det de har tillgång till.

SvD:s psykolog Madeleine Gauffin Rahme uppmanar föräldrar att stanna upp och fundera innan de ger sina barn fler och spännande barnkalas.

– Det gäller att se bortom de egna behoven som säger att en god förälder är en ”hänga-med-förälder”, säger hon.

Men många föräldrar vittnar om en stress – de vill inte att deras barn ska ha ”tråkiga” kalas när de andra i klassen har roliga och köpta koncept?

– Fast det är inte synd om barnen. Då får man säga till sina barn: Sådana här kalas har vi. Det handlar om är att våga stå för egna värden och det man har råd med och inte känna sig som en fattig och därmed usel förälder.

Hon tror att de så kallade curlingföräldrarna gör barnen en otjänst:

– Om man får en Ipad när man fyller nio – vad ska man då få när man fyller sexton? Människor som får allt för mycket färdigpaketerat har svårt med motgångar och motstånd senare i livet.