De genetiska skillnaderna blir gradvis större när man rör sig från norr till söder, eller från väst till öst. Men 85 till 95 procent av mänsklighetens hela genetiska variation finns inom varje kontinent, inte mellan dem.

–Hur en människa ser ut eller var hon bor går inte att se på generna, konstaterar Svante Pääbo, professor i utvecklingsgenetik och verksam vid Max Planck-institutet i Leipzig. Han är även gästprofessor vid Uppsala universitet där han nyligen deltog i-ett seminarium vid Institutionen för genetik och patologi.

–Afrika, Asien och Europa möts i generna, säger han.

Men det är de afrikanska genvarianterna som finns hos alla människor, och det är afrikanerna som har den största genetiska variationen. Bäggedera ger belägg för att det är där vår gren på släktträdet växte ut för omkring 150000 år sedan. Homo sapiens vandrade ut från Afrika och spred sin arvsmassa.

Det utmärkande för människan är att hon är ung på jorden och att hon har så liten genetisk variation. Den genetiska skillnaden mellan två slumpmässigt valda människor är bara 0,1 procent: bara en av tusen av de enheter som bygger upp deras DNA skiljer sig åt (av de så kallade nukleotiderna, som betecknas med bokstäverna A, C, G eller T).

En jämförelse med vår närmaste levande släkting, schimpansen, ger perspektiv på oss själva.

–Den genetiska variationen mellan individer av den centralafrikanska schimpansen är mer än dubbelt så stor som den hos hela mänskligheten, säger Tomas Bergström, forskare vid Institutionen för genetik och patologi.

Enligt Svante Pääbo finns det få exempel på genförändringar som beror på den omgivande miljön. Hudfärg, hårfärg och former är ytliga skillnader. Och det går inte att se på en lever, ett hjärta eller en njure om organet tillhör en afrikan eller en europé.

Carl von Linné gav människan ansvar. Homo sapiens, döpt 1758, är den som lever upp till sitt namn och anstränger sig för att skaffa kunskap. Utöver den enda mänskliga rasen såg han underarter som vildar och monster, vilket gett honom sentida anklagelser för rasism.

–Men hans syn att vi kan sträva efter att bli ängel eller vilde är i grunden humanistisk, säger Gunnar Broberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Linné ansåg först att allt är skapat av Gud. Senare kom han – århundradet före Darwin – fram till att Gud skapade principerna men naturen skapade arterna. Men hans system hade utvecklats i-harmoni och kan inte som Darwins vika av i olika riktningar.

Efter den österrikiske abboten Gregor Mendels lyckade försök, på 1800-talet, att korsa ärtsorter och få fram önskvärda egenskaper tog växtgenetiken fart. Under 1900-talets första hälft ledde det till att vissa forskare i Lund och Uppsala även ville förbättra människan, genom avel.

Rasbiologin fick ett starkt fäste i Sverige, med Herman Lundborg och Rasbiologiska institutet i Uppsala som främsta företrädare. Växtgenetikerna fortsatte med sin forskning, medan rasbiologerna mätte och mätte människor för att hitta goda rasegenskaper.

–De fick massor av siffror som de inte visste vad de skulle göra med. Det var riktigt dålig forskning, förklarar Bengt O Bengtsson professor i cellbiologi i Lund.

Under trettiotalet blev antisemitismen öppen i samhället. Ordet degenererad användes om människor, något som Mendel aldrig sade om sina ärtor. Och det var rasbiologin myndigheterna tog till grund för att införa omfattande steriliseringsprogram, som varade till 1960 och gjorde Sverige ledande när det gäller omfattningen. Det var framför allt människor som fick någon form av vård som steriliserades, ofta med motiveringen att det var bättre för deras barn att inte bli till.

Sedan år 1960 har molekylärbiologin fått genetiken att utvecklas snabbt. Möjligheten att kartlägga människans arvsmassa och hennes genetiska bakgrund leder allt längre bort från möjligheten att dela in henne i olika raser.

Dessutom har den avslöjat att våra närmaste släktingar är schimpansen och dvärgschimpansen (bonobon). Under de 5–7 miljoner år som gått sedan människan och schimpansen skildes åt har inte mer än 1,4 procent av DNA-sekvenserna förändrats.

I teorin skulle Homo sapiens kunna utvecklas till olika raser. I-praktiken skulle det dock kräva att olika grupperingar lever avskilda från varandra och väljer partner inom gruppen i ett antal miljoner år.

–Att definiera raser när de genetiska skillnaderna gradvis ökar och minskar i olika väderstreck är lika omöjligt som att avgöra när rött övergår till blått i-regnbågen, konstaterar Tomas Bergström.