Den tyske läkaren Samuel Hahnemann utvecklade redan i slutet av 1700-talet homeopatin som ett alternativ till dåtidens skolmedicinska koncept. Den nya läran slog igenom, lanserades successivt i stora delar av världen och kom till Sverige på 1820-talet.
Fortfarande i dag blomstrar homeopatin framför allt i länder som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Indien där ofta legitimerade läkare arbetar homeopatiskt. I Sverige lever homeopatin helt och hållet i den alternativa världen och läkare får inte ägna sig åt denna verksamhet.

En av grundbultarna i homeopatin är den egna arsenalen av läkemedel som tillverkas och förskrivs inom den homeopatiska rörelsen. De bygger på grundare Hahnemanns filosofi att substanser som hos en frisk person framkallar symtom kan bota samma sjukdom hos en sjuk.
Dock ska det aktuella botande ämnet först spädas ut i flera omgångar och skakas om i en process som kallas potensering. Det är då som de speciella energirika och helande krafterna frigörs och blir kvar i läkemedlet. De
hundratals befintliga homeopatisk läkemedlen innehåller därför oändligt små mängder aktiv substans. Ju mindre, desto bättre helande effekt på patienten, var Hahnemanns budskap.
Det är just detta fenomen med de enormt utspädda preparaten som skolmedicinen haft svårast att acceptera. Kritikerna har ansett att dessa läkemedel inte kan ha någon som helst tänkbar medicinsk påverkan utan att det måste handla om placeboeffekt, det vill säga att patienten i samverkan med homeopaten fås att tro att hon ska bli bättre.

Under homeopatins historia har få studier gjorts för att visa på eventuella effekter och de som finns har givit motsägelsefulla resultat. Nu har europeisk forskargrupp med centrum i universitet i Bern i Schweiz försökt att göra en övergripande analys.
De identifierade 101 studier av homeopatiska läkemedel mot flera olika åkommor som jämförts med placebo, sockerpiller. Därefter tog de fram ur databaser 110 likartade studier av ett ”vanligt” läkemedel och placebo. De kontrollerade den vetenskapliga
kvaliteten av de olika forskningsrapporterna och kunde fastställa att åtta respektive sex av dem fyllde de högst ställda kraven.
När de därefter jämförde vilken effekt de homeopatiska respektive de ”vanliga” läkemedlen hade på respektive sjukdomssymtom kom de fram till sin säkerligen kontroversiella slutsats: de homeopatiska medlen var varken bättre eller sämre än sockerpillren. Däremot minskade de konventionella läkemedlen sjukdomssymtomen med nästan hälften - 42 procent.
- Slutsatsen måste bli att effekten av homeopati är en placeboeffekt, skriver forskarna själva i den brittiska medicinska tidskriften The Lancet.

Men Robert Stigborn, ordförande i Svenska akademin för klassisk homeopati, försvarar behandlingsformen.
- Problemet är att homeopati är något annat än enkel symtomlindring inom skolmedicinen. Vi behandlar hela människan och inte enbart en enda sjukdom. Det konceptet går inte att mäta med de trubbiga enkla mätningarna som den här typen av studier bygger på, säger han.
Den tyske läkaren Samuel
Hahnemann utvecklade redan i slutet av 1700-talet homeopatin som ett alternativ till dåtidens skolmedicinska koncept. Den nya läran slog igenom, lanserades successivt i stora delar av världen och kom till Sverige på 1820-talet.
Fortfarande i dag blomstrar homeopatin framför allt i länder som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Indien där ofta legitimerade läkare arbetar homeopatiskt. I Sverige lever homeopatin helt och hållet i den alternativa världen och läkare får inte ägna sig åt denna verksamhet.

En av grundbultarna i homeopatin är den egna arsenalen av läkemedel som tillverkas och förskrivs inom den homeopatiska rörelsen. De bygger på grundare Hahnemanns filosofi att substanser som hos en frisk person framkallar symtom kan bota samma sjukdom hos en sjuk.
Dock ska det aktuella botande ämnet först spädas ut i flera omgångar och skakas om i en process som kallas potensering. Det är då som de speciella energirika och helande krafterna frigörs och blir kvar i läkemedlet. De hundratals befintliga
homeopatisk läkemedlen innehåller därför oändligt små mängder aktiv substans. Ju mindre, desto bättre helande effekt på patienten, var Hahnemanns budskap.
Det är just detta fenomen med de enormt utspädda preparaten som skolmedicinen haft svårast att acceptera. Kritikerna har ansett att dessa läkemedel inte kan ha någon som helst tänkbar medicinsk påverkan utan att det måste handla om placeboeffekt, det vill säga att patienten i samverkan med homeopaten fås att tro att hon ska bli bättre.

Under homeopatins historia har få studier gjorts för att visa på eventuella effekter och de som finns har givit motsägelsefulla resultat. Nu har europeisk forskargrupp med centrum i universitet i Bern i Schweiz försökt att göra en övergripande analys.
De identifierade 101 studier av homeopatiska läkemedel mot flera olika åkommor som jämförts med placebo, sockerpiller. Därefter tog de fram ur databaser 110 likartade studier av ett ”vanligt” läkemedel och placebo. De kontrollerade den vetenskapliga kvaliteten av de olika
forskningsrapporterna och kunde fastställa att åtta respektive sex av dem fyllde de högst ställda kraven.
När de därefter jämförde vilken effekt de homeopatiska respektive de ”vanliga” läkemedlen hade på respektive sjukdomssymtom kom de fram till sin säkerligen kontroversiella slutsats: de homeopatiska medlen var varken bättre eller sämre än sockerpillren. Däremot minskade de konventionella läkemedlen sjukdomssymtomen med nästan hälften - 42 procent.
- Slutsatsen måste bli att effekten av homeopati är en placeboeffekt, skriver forskarna själva i den brittiska medicinska tidskriften The Lancet.

Men Robert Stigborn, ordförande i Svenska akademin för klassisk homeopati, försvarar behandlingsformen.
- Problemet är att homeopati är något annat än enkel symtomlindring inom skolmedicinen. Vi behandlar hela människan och inte enbart en enda sjukdom. Det konceptet går inte att mäta med de trubbiga enkla mätningarna som den här typen av studier bygger på, säger han.