Mitt i den mediala sommarstiltjen kom beskedet att EU ska ge omfattande ekonomiskt stöd till en av världens mest ökända diktaturer. Trots larmrapporter från olika människorättsgrupper och skrämmande vittnesmål om fängslanden och tortyr kan regimen i Eritrea inkassera nya generösa biståndslöften.

Som ett led i EU:s utvecklingspolitik förbereds just nu en satsning som innebär att de styrande i den lilla enpartistaten vid Afrikas östkust de facto belönas och stärks. För den kommande femårsperioden planeras en höjning av biståndet till Eritrea – från 88 miljoner euro till 115 miljoner euro.

Motsvarande över en miljard svenska kronor således; till en regim som satt i system att kränka grundläggande mänskliga rättigheter och vars brutala maktutövning på sistone har jämförts med Mugabes skräckvälde i Zimbabwe. Pengarna kommer från skattebetalarna.

I Eritrea är alla hjälporganisationer och humanitära grupper, som inte kontrolleras av regimen, förbjudna. Kontroll och insyn är obefintlig och åtskilliga biståndsgivare har slagit larm om brister i redovisningen av hur den utländska hjälpen hanteras.

EU-pengarna utbetalas inte direkt till regimen, ändå är det få som tvivlar på att en betydande del av biståndet hamnar hos den eritreanska armén.

Konflikten med grannlandet Etiopien har lett till en ursinnig upprustning och räknat per capita anses Eritrea idag ha de högsta militärutgifterna i världen – i sällskap med Nordkorea och Angola.

I takt med den militära uppbyggnaden tilltar rapporterna om allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Enligt organisationen Eritrean Movement for Democracy and Human Rights är militariseringen ”ett avgörande skäl till de omfattande övergreppen, den kroniska fattigdomen och underutvecklingen”.

Uppgifterna vidimeras av andra exileritreanska företrädare. Publicisten Kassahun Checole, som bor och verkar i USA, säger till nyhetbyrån IPS att många eritreaner uppfattar EU:s bistånd som ett stöd för regimen – vilket i sin tur leder till känslor av ”hopplöshet och förtvivlan”.

Att den ekonomiska hjälpen till Eritrea skulle kopplas till tydliga krav på fria val och respekt för mänskliga rättigheter ventilerats då och då i EU-kretsar. Inte minst fallet Dawit Isaak har aktualiserat frågan om att använda biståndet som påtryckningsmedel mot regimen.

På treårsdagen av fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten formulerade dåvarande EU-parlamentarikern Cecilia Malmström (fp), i engagerade ordalag, vad många känner:

”Det är absurt att pumpa in pengar i en diktaturstat som Eritrea där ingen vilja till demokratiska reformer finns och där en svensk medborgare sitter fängslad”, skrev hon i ett pressmeddelande.

”Det är en skandal att Sverige och EU inte gör mer för att få honom fri. Det är dags att öka pressen på Eritrea genom att stoppa EU:s bistånd till landet”.

Om några veckor infaller sjuårsdagen av fängslandet av Dawit Isaak – Cecilia Malmström är numer Sveriges EU-minister.

Frågan är om hon har stöd för sin uppfattning bland övriga ministrar i regeringen?