Det är ett högt pr-spel som läkemedelsindustrin driver om de nya dyra cancermedicinerna, hela tiden dolt i marknadsföringens dimridåer. De senaste turerna utspelade sig i veckan i Älvsjö med svenska aktörer.

Företagens agerande är helt begripligt utifrån deras logik: Idag finns drygt tio preparat, ytterligare fem-tio förväntas komma varje år. Alla är så svindlande dyra att den nuvarande finansieringen av cancervården inte klarar att betala (i Sverige har kostnaderna för cancerläkemedel gått upp från 640 miljoner år 2000 till 2450 miljoner 2007). Alltså krävs flera miljoner nya skattepengar varje år för att ekvationen ska gå ihop, alltså krävs en professionell lobbykampanj med politikerna som viktigaste måltavla. Om den inte lyckas finns risken att flera länder tackar nej: ”De nya cancermedicinerna är inte värda kostnaderna”.

Alternativet att sänka priserna får inte ens diskuteras.

Situationen skulle inte vara ett dugg problematisk om medlen var bra. Men så är det dessvärre inte. De två preparat som bedöms som bäst hjälper enbart ett fåtal cancerpatienter. Glivec har god effekt vid den sällsynta blodcancersjukdomen KML som drabbar cirka 80 personer per år i Sverige. Storsäljaren Herceptin fungerar enbart på 20 procent av bröstcancerdrabbade, inte alla. Övriga preparat har relativt små effekter under kort tid.

En självklar fiende är Nice – det institut i Storbritannien som bestämmer vilka läkemedel som får användas i det brittiska sjukvårdssystemet. Nice agerar redan som i värsta mardrömsscenariot. I augusti stoppade Nice fyra njurcancerpreparat. För dyra (sex gånger mer än ”vanliga” läkemedel), inte tillräckligt bra (ökade överlevnaden med som högst fem-sex månader). Vi betalar inte industrins överpriser, motiverade Nice.

För motattacken aktiverades en av industrins trognaste vapendragare, den svenska cancerläkaren Nils Wilking, inför massmedierna på den europeiska cancerkongressen i Älvsjö i veckan. Han driver sedan 2005 en studie sponsrad av läkemedelsindustrin över försäljningen av cancermedel i olika länder. Pr-strategin bakom är enkel: Kör rättvisespåret och skapa massmedialt tryck på att ”alla har rätt till samma vård”.

Denna rapport dras fram och presenteras som ”ny forskning” i lämpliga pr-sammanhang trots att den är sönderkritiserad inomvetenskapligt. Så även i Älvsjö.

Och gissa vem som återigen klarade sig sämst? Storbritannien förstås.