Hög tid att protestera mot fallet Dawit Isaak

En av dem som uppenbarligen läste kolumnen var Yonas Manna Bairu, chargé d´affares och chef för Eritreas ambassad i Stockholm. I ett upprört telefonsamtal efter publiceringen anklagade han mig för att driva kampanj mot de styrande i hans hemland – av den anledningen, upplyste han, kommer jag aldrig mer att beviljas visum för att besöka Eritrea.

Beskedet från Stockholmsambassaden är, i all sin enkelhet, en illustration på tillståndet i den skurkstat som jag skildrade i kolumnen. Yttrandefrihet och regimkritik tolereras inte – i en kartläggning av pressfriheten i världens länder, som den internationella organisationen ”Reporters without Borders” genomförde förra året, återfinns Eritrea på sista plats.

Trots övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter saknas inte stöd för den eritreanska regimen, ens i Sverige. Bland reaktionerna på publiciteten om Dawit Isaak finns flera svensk-eritreaner som inte gör någon hemlighet av att de känner sympati för president Afwerki och hans närmaste män i huvudstaden Asmara.

I mail och telefonsamtal förklarar dessa exileritreaner att Dawit Isaak genom sina regimkritiska artiklar provocerat de styrande, att han har sig själv att skylla och att det är missvisande för situationen i Eritrea att uppmärksamma en enskild fånge.

Utan att generalisera eller peka finger finns det anledning att diskutera vilka värderingar som vägleder dessa personer. Efter år av integration i det svenska samhället är det relevant att ställa frågan hur den grundläggande synen på yttrandefrihet och demokrati ser ut i vissa exileritreanska kretsar.

Totalt lever cirka 15 000 personer med eritreanskt ursprung i Sverige – år efter år accepterar huvuddelen av dem att betala en skatt på två procent av sin inkomst till regimen i Eritrea. En del uppger att de betalar för att enklare ha möjlighet att besöka sitt hemland, andra för att inget ska hända anhöriga som finns kvar i Eritrea.

Icke desto mindre är det anmärkningsvärt att eritreaner i Sverige de facto bidrar till att ekonomiskt hålla diktaturen under armarna. Går det inte att avbryta det ekonomiska stödet, går det åtminstone att ta avstånd från regimens brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.

Kraftfulla exileritreanska protester mot behandlingen av Dawit Isaak skulle kunna utgöra en väsentlig del i opinionsbildningen för att få den sedan närmare sju år fängslade journalisten frigiven.

Nu på lördag firas Eritreas nationaldag med pompa och ståt i Asmara – och i Stockholm.

Den svenska regeringen borde uppvakta med beskedet att tiden för tyst diplomati är över, att statsministern och utrikesministern personligen tar över hanteringen av fallet Dawit Isaak och att diktaturen i Asmara kan förvänta sig en anmälan för folkrättsbrott vid den Internationella domstolen i Haag.