Den förra utrikesministern och vice statsministern ser det presidentlika sättet att styra som ett hot mot det kollektiva beslutsfattande som varit svensk tradition.

Som exempel nämner hon att ett statsråd under Göran Persson kan mästras under sittande regeringssammanträde. Under Erlander, Palme eller Carlsson hade en minister som blev så överkörd inte kunnat sitta kvar.
Det framgår av boken Frihet, jämlikhet och en kopp kaffe i Folkets hus som kom ut i går, i samband med Västmanlands socialdemokratiska partidistrikts 100-årsjubileum.
Författaren Anders Lif ägnar en stor del av boken åt en intervju med Lena Hjelm-Wallén som varit distriktets SSU-ordförande.

Hon ser den förändrade ledarrollen som en påverkan från sättet att arbeta ute i Europa.
- Utvecklingen hade säkert gått åt det här hållet även med en annan statsminister. Men visst är Göran Persson som person mer dominerande än vad Ingvar Carlsson var, säger hon i boken.
Det var under sina sista år i regeringen - hon lämnade den 2002 - som hon
såg ledarrollen förändras även i Sverige.

Hon beskriver också hur ointresse dominerande hennes partis inställning till ett medlemskap i EU så sent som 1990. Själv var hon då biståndsminister.
- Innan Berlinmuren föll hade jag ingen speciell känsla för den europeiska gemenskapen.
På partikongressen samma åt uteblev debatten så gott som helt. Och i regeringens proposition till riksdagen doldes förslaget att Sverige borde söka inträde som en punkt i ett krispaket.
- Det var inte så lyckligt, säger Lena Hjelm-Wallén i dag.

Efter folkomröstningen 1994 for hon som första svenska minister för att sitta med vid ministerrådets möte. Det var inte så lätt att hittas sin roll i EU, konstaterar hon.
När Göran Persson blev statsminister 1996 var hon sedan två år utrikesminister.
- Fram till 1998 var Göran inte särskilt engagerad i EU-frågorna. Sedan insåg han att han måste spotta upp sig för att bli en av de stora grabbarna, och det gjorde han bra.