Sådana halter kan öka blodtrycket på ett sätt som enligt brittiska forskare bidrar med miljoner fall av stroke och hjärtsjukdomar i det egna hemlandet.
Ändå är inställningen till saltreduktion njugg i Sverige. Ett skäl är att minskat saltätande har effekt på hälsan först långt fram i tiden, och kanske inte på alla. Varför inte nöja sig med att lägga om kosten och medicinera de som blir sjuka, har varit en vanlig invändning, även från läkarhåll.
Det resonemanget bortser ifrån att man som individ har små möjligheter att påverka sitt saltintag utan att själv laga all mat från grunden. I det läget återstår bara dyra blodtryckssänkande mediciner.
Ett annat påpekande brukar vara att vätskebalansen i kroppen är ett samspel mellan natrium (salt) och kalium. Det går mycket riktigt att sänka högt blodtryck genom tillskott av kalium. Men metoden har sina begränsningar: de stora tillskott som krävs kan skada njurarna.
Saltet är bara i maten för att öka hållbarhetstiden, binda mer vätska som du får betala dyrt för och ge smak när all annan försvunnit. Saltet påverkar dessutom våra kostvanor på ett negativt sätt. De stigande kurvorna över saltproduktionen har exakt speglat den exploderande konsumtionen av läsk och socker. Man blir ju törstig av salt.
Det går att minska saltet. En kartläggning i USA visade att halterna varierade enormt i olika varumärken av samma produkt.
En del konsumenterna har, precis som med socker, vant sina smaklökar vid sältan och upplever lågsaltad mat som smaklös och anemisk, när det i själva verket är först då de äkta smakerna kan få ta över. Den tillverkare som går före riskerar förstås att förlora marknadsandelar.
Det enda rimliga borde vara att hjälpa industrin genom att införa tvingande tak och märkning. Precis så har man gjort i Finland och det anses vara ett av skälen till att människorna i infarkternas gamla högborg idag har friskare hjärtan än vi har i Sverige.
