Det är 20 år sedan infektionsläkare i Skåne började ge rena sprutor och kanyler till missbrukare för att förhindra smittspridning av främst hiv och hepatit. Ända sedan dess har försöken i Malmö och Lund vållat hätsk debatt.

•Med rena sprutor kan liv räddas och man får kontakt med en skygg grupp som kan motiveras för att sluta missbruka, framhåller förespråkarna.

•Det är fel att ge verktyg till en olaglig verksamhet, det riskerar även att bidra till ökat missbruk, har kritikerna hävdat.

Inga fler mottagningar har öppnat sedan det blev lagligt ifjol. Ett problem är bristen på entydiga forskningsresultat, vetenskapligheten i metoderna ifrågasätts.

Socionom Nils Stenström hoppas kunna nyansera debatten med det omfattande material han snart lägger fram i en doktorsavhandling vid institutionen för socialt arbete vid Mittuniversitetet i Östersund.

Han har samlat alla Malmö-mottagningens registeruppgifter om besökarna under 15 år (1989–2003). Det handlar om 3 600 individuella besökare som har gjort 177000 besök. Dessutom har bland annat 496 av dem intervjuats, alla besökare under ett år som var skrivna i Malmö, och jämförts med en rikstäckande uppskattning samma år.

–Det är väldigt få som täcker hela sitt behov av rena verktyg genom sprutmottagningen, konstaterar Nils Stenström.

Han har delat in missbrukarna i grupper, från dem som kommer bara ett par gånger till de mest frekventa besökarna. Det är endast den minsta gruppen, de 13 procent som går mest regelbundet, som hämtar ut så många sprutor de behöver.

–Även de delar ibland sprutor med andra. Övriga grupper täcker inte ens hälften av sina behov av sterila sprutor, också om man räknar in att de kan återanvända sina egna verktyg. Den förebyggande effekten av sprutbytet är därför tveksam.

Men, tillägger Nils Stenström, programmet kan ändå vara effektivt genom att man har en omfattande hiv-testning och hepatitvaccinationer. Men det har inte direktkoppling till sprutbytet.

Hans studie tyder också på att majoriteten, nära 60 procent, av de tunga missbrukarna inte använder sig av mottagningen alls.

–Det är förvånande och anmärkningsvärt med tanke på att sprutorna här är gratis och lättillgängliga och annars är svåra att få tag i, säger Nils Stenström.

Till skillnad mot Stockholm har Malmö få hivsmittade. Men Nils Stenström är kritisk till att man försöker plocka poäng på att det beror på sprutprogrammet.

–Huvudorsaken är att man aldrig haft en epidemisk spridning av hiv i Skåne. Det går inte att jämföra med Stockholm där smittspridningen redan var omfattande innan man fick klart för sig hur smittan spreds, säger han.

Det finns heller inget som tyder på att sprutprogrammet har lyckats hejda den andra stora blodsmittan hepatit. De allvarligaste hepatitvirusen B och C, som även smittar sexuellt, fortsätter att spridas stort i Malmö, också bland deltagarna i programmet.

Nils Stenström har inte funnit belägg för att programmet skulle få flera att börja, som kritiker hävdat. Nyrekryteringen till tungt missbruk var större i Stockholm även under den period när programmet i Malmö växte som mest.

Å andra sidan visar studien inte heller att mottagningen har fungerat som den brygga till socialtjänsten som det är tänkt. En större andel har fått missbruksvård innan de började än under programtiden. Trots att besökarna följts under 15 år har bara åtta procent av dem fått behandling för första gången under den tiden.