Den första tendensen till ett gemensamt utspel före valet var, enligt Esaiasson, 1960. Då höll bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund och folkpartiets Bertil Ohlin ungefär samma tal vid ett och samma tillfälle.
– Det var en stor grej då. Något sådant här har man inte varit i närheten av. 1976 var det rena parodin. Då var det svårt att få partiledarna på samma bild. 1991 var det bara folkpartiet och moderaterna, säger Peter Esaiasson.

Samtidigt visar internationella undersökningar att i ungefär hälften av alla val under efterkrigstiden har det funnits minst ett alternativ som före valet deklarerat att man vill regera ihop.
Men för svenskt vidkommande är det alltså unikt och partierna dessutom har kommit överens om väldigt mycket. Exakt vilken betydelse det kan få för valrörelsen är svårt att ange.
– Det beror på vad som nu händer. Socialdemokraterna förlorar ett kort som man alltid använt tidigare, att de borgerliga är så splittrade. Kvar har man kortet om regeringskompetensen och hur man sköter statsfinanserna.

Enligt Esaiasson finns det nu ett ovanligt bra underlag för en rationellt underbyggd valdebatt.
– Det är nu två verklighetsbeskrivningar som står mot varandra. Socialdemokraterna har en bild av tillståndet i Sverige och de borgerliga en helt annan. Här finns en jätteuppgift för journalister och forskare att visa vem som har bäst på fötterna, vilken verklighetsbild som är mest rimlig, säger Peter Esaiasson.
– Det finns underlag för en annorlunda valdebatt.