Det verkar som om den gamla fabeln sammanfattar det dagsaktuella tillståndet i EU. Fredrik Reinfeldt lockade Bryssels alla murvlar till en fullsatt presskonferens i EU-parlamentet i onsdags. Men hans budskap var bara en utdragen bekännelse av vanmakt.
På torsdag kväll hoppas Reinfeldt kunna presentera de murmeldjur som skall besätta EU:s toppjobb. Födslovåndorna har plågat EU i flera år.
EU behöver en president, som ger organisationen ett ansikte och som håller ihop samarbetet. Den idén har funnits i åratal och Valéry Giscard d’Estaing, Frankrikes förre president, drömde ett tag om att få jobbet. Nu är han missnöjd över hur tillsättningen improviseras, men ger i veckans nummer av Le Point ett råd till Reinfeldt och de andra deltagarna på torsdagens toppmöte:
–Blunda och föreställ dig att din kandidat sitter mitt emot Barack Obama och Hu Jintao för att med kraft och auktoritet försvara Europas positioner.
Tja. Så kan man se det. Men vill verkligen de stats- och regeringschefer som utser presidenten ha en så stark personlighet, som riskerar att överskugga dem själva? Det tror inte jag.
Om EU-ländernas politiska ledare får välja mellan en kraftfull profil och en lydig brevlåda så tar de lådan. En liten löjlig mus som de försöker dressera.
Det flesta har idag glömt att idén om en mäktig, handlingskraftig EU-president faktiskt kom från en politisk trio som kallades ABC, det vill säga Aznar, Blair och Chirac. De fick stöd från Gerhard Schröder och Silvio Berlusconi. När Tony Blair var EU-ordförande 2003 presenterades ett brittiskt utspel som skulle ge presidenten avgörande makt över alla beslut, över både den europeiska inrikes- och utrikespolitiken. Förslaget mötte hård kritik, bland annat från Sveriges riksdag, men Göran Persson gillade det.
När konventet under Giscard d’Estaing arbetade fram sitt förslag till konstitution för EU lämnades denna känsliga fråga till de allra sista dagarna. Med den selektiva dövhet som utmärkte Giscards sätt att leda församlingen slängde han plötsligt fram ett förslag till EU-president utrustad med makt och härlighet. Den påfågeln överlevde knappt ett dygn. Alla fjädrarna rök och den prålige presidenten förvandlades till en barfota ordförande.
Det är denne permanente ordförande för EU:s toppmöten som nu skall tillsättas och som vi av bekvämlighet ofta kallar EU:s president. Därutöver skall EU få en Hög representant för den gemensamma utrikespolitiken, en post som vi av bekvämlighet ofta kallar EU:s utrikesminister. Det jobbet kan på sikt bli mycket betydelsefullt. Men först skall utrikesministern organisera sitt europeiska UD, vilket kommer att ta ett par år. Det blir mycket byråkrati och litet politik.
Ordförande Reinfeldt kan dessa dagar lära sig fabelns sensmoral om hur historiens vingslag ofta bara ger en tillfällig vindpust.
