Anna Lindh ville förstå Balkan genom att ta del av vanliga människors berättelser. SvD följde med på Anna Lindhs första resa 1999.

När utrikesminister Anna Lindh gjorde sin första resa till Balkan hösten 1999, för exakt fyra år sedan, följde SvD med.
I blixtfart såg den svenska utrikesministern till att träffa alla viktiga politiska ledare och militära befäl i Bosnien, Albanien och Kosovo.

Men hon prickade också in ett besök hemma hos en vanlig bosnisk familj i Sarajevo – och ställde frågor om kärlekens gränser till 15-åriga Aida.

Anna Lindh ville förstå Balkan inte bara utifrån vad som sades av de slipade ledarna utan också utifrån vanliga människors berättelser. Därför satt vi nu alla vid lunchbordet hemma hos familjen Sejdic i deras trånga men gemytliga kök. Tidsschemat var pressat, men Anna Lindh ville veta om Aida och hennes vänner såg någon möjlighet för kärlek över de etniska gränserna i Sarajevo.
Aida svarade blankt nej, ”inte som snacket går bland mina kompisar i Sarajevo”.
Efteråt, när vi satt ombord i regeringsplanet på väg hem efter en intensiv tredagarstur med stopp i Sarajevo, Pristina och Tirana, berättade utrikesministern om sina intryck från Balkan.

Hon gjorde en analys av det spända läget, klar i tanken som alltid, men berättade också om hur Aidas svar om kärleken berört henne djupt. Efteråt var hon angelägen om att skicka en bild av lunchen till familjen tillsammans med sitt personliga tack.

Sådan var Anna Lindh, en ovanlig ledare på den storpolitiska arenan, någon som tog med sig sina insikter om vardagens villkor i konfliktområden in i politikens beslutsrum – och som kom ihåg de människor som korsat hennes väg.

Det är denna kombination av briljant och stridbar politiker och samtidigt varm vardagsmänniska som gör att hennes nära medarbetare nu översköljs av kondoleanser och hedersbetygelser. Hon var en ledare som skiljde sig från mängden. Det är därför vi har sett mäktiga män som FN:s generalsekreterare Kofi Annan och USA:s utrikesminister Colin Powell med tunga blickar och skälvande röster berätta om den stora saknad de känner efter henne. Anna Lindh var sig själv också i politikens finrum.

Göran Persson tillsammans med Anna Lindh under valspurten, 2002.

Kofi Annan och Anna Lindh i Sverige på Dag Hammarskjölds minnesdag, den 6 september 2001.

Historien om Anna Lindh börjar i Enskede utanför Stockholm där hon föddes en junidag för 46 år sedan. Hennes pappa Staffan var konstnär, mamma Nancy lärare.
Familjen flyttade till Enköpingstrakten och där blev Anna snart engagerad i SSU. Bara tretton är gammal valdes hon till ordförande för SSU-klubben i Trögd. Trettonåringen ville protestera mot kriget i Vietnam och ringde upp länets s-riksdagsman Birgitta Dahl för att be om råd.

Långt innan Anna Lindh blev heltidspolitiker funderade hon på att bli journalist. I mitten av 1970-talet var hon sommarvikarie på Enköpings-Posten. SvD:s politiske reporter Fredrik Mellgren, som också jobbade där vid den tiden, minns hur den unga vikarien Lindh tog redaktionen ”med storm med sin enorma energi”.
– Hon ville göra grävande politiska jobb om kommunen och ta upp internationella frågor, men drog sig aldrig undan den klassiska lokala bevakningen. Exempelvis auktioner, sommarläger och simskolor. Till och med en test av sommarens glassar minns jag, berättar Fredrik Mellgren.

1981 valdes Anna Lindh till ordförande i LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer. SvD:s korrespondent i Genève Gunilla von Hall satt med i LSU:s styrelse och minns hur imponerade alla var över den 24-åriga Anna Lindh.
– Hon stormade in som ett yrväder, slog sig ner vid styrelsebordet och sen var allt som en virvelvind. Beslut klubbades igenom, aktionsplaner bestämdes och kampanjer skissades upp utan att alla alltid hann med. En del var lite upprörda över att hon körde över folk i sin iver och effektivitet. Glad verkade hon vara jämt – även då, berättar Gunilla von Hall.

Effektiv var hon också under studietiden i Uppsala, där hon pluggade juridik. Vännerna på studentkollektivet
i Uppsala, där hon bodde, minns hur Anna ofta redan hade varit på badhuset och simmat sina sträckor innan de andra vaknat på morgonen.
Det socialdemokratiska partiet såg snabbt till att lyfta upp denna politiska begåvning och handlingskraftiga människa till nya poster. 1984 valdes den långhåriga blondinen med stora glasögon till SSU:s första kvinnliga ordförande. Två år senare höll hon tal vid Olof Palmes begravning:
– En människa kan mördas men inte idéer. Vårt tack till dig blir att föra ditt budskap vidare, sade hon.
Ord som nu en ny generation SSU:are för med sig i minnet efter Anna Lindh.

Anna Lindh i varmt möte med en grönsakshandlare i sin hemstad Nyköping, 2001.

1991 gifte hon sig med Bo Holmberg, tidigare statsråd, nu landshövding i Södermlands län. De fick två pojkar. Som mammaledig och färdig jurist funderade Anna Lindh på att bli fritidspolitiker. Privatlivet var så viktigt för henne.
Alla som känt henne vet hur hon ömmade för sina barn, också politikens superstjärnor minns henne som mamma, inte bara som tuff utrikesminister. Men hon ville inte släppa in medierna i sitt eget hem.

För SvD:s Karin Thunberg berättade hon i en söndagsintervju för flera år sedan om hur ”jag sätter ett staket för privatlivet i alla intervjuer”.
– Det typiska är att jag som kvinna måste svara på frågor om hur mina barn klarar sig, sade utrikesministern.

Anna Lindh försökte hålla almanackan fri på helger och kvällar för att få tid för familjen. Som miljöminister i mitten av 1990-talet gick det någorlunda, men när Göran Persson överraskande utsåg henne till utrikesminister hösten 1998 blev det svårare.

Men Anna Lindh pendlade hem till Nyköping på kvällarna så ofta hon kunde – vilket ofta innebar att hon fick stiga upp klockan fem på morgonen för att hinna med att ta regeringsplanet från Bromma till någon utrikesresa.
Men hon var ju så rasande effektiv. Och i planet, när hon läst alla viktiga papper, kunde hon säga till sina medarbetare att hon skulle sova en stund
– och lyckades också ta en tupplur.
Visst knorrade många utländska diplomater när hon gjorde klart att hon inte skulle ha mycket tid för dem – att de fick vända sig till hennes tjänstemän i stället – eftersom hon själv ville ha kvällarna fria för barnen. Men så småningom accepterade den diplomatiska kåren att det var den nya svenska utrikesministerns stil.

Marie Ledin, Anders Berglund och Anna Lindh vid Polarprismiddagen 2003.

Anna Lindh var på många sätt en ursosse. Men hon avvek också från mönstret. Hon tyckte om att vara elegant, hon har alltid gjort det, berättar en av hennes nära medarbetare på UD.
Hon hade mycket att bevisa när hon utsågs till utrikesminister hösten 1998. Skeptikerna, och de var många, trodde inte att hon skulle hålla måttet och klara av att leda EU under det svenska ordförandeskapet våren 2001.

Utrikespolitikens värld domineras av män i övre medelåldern. Här kom deras nya svenska kollega, blond, kort, glad och bara 41 år när hon utnämndes till utrikesminister, rena ungdomen i internationell jämförelse.
Hon fick kämpa sig fram till en början. När hon krävde mänskliga rättigheter i Turkiet beskrevs hon i internationell press som Turkiets fiende nummer ett och som en isolerad minister i EU-sammanhang.

Men Anna Lindh satte sig i respekt och belackarna insåg att hon inte var isolerad, men däremot en politiker som stred för det hon trodde på.
Redan som miljöminister fick hon i internationella sammanhang vänja sig vid att en del människor sträckte fram handen för att hälsa på hennes manliga tjänstemän, i stället för henne, eftersom de inte kunde tänka sig att den flickaktiga blonda svenskan var ministern själv.

Men de lärde sig snabbt vem det var som bestämde.
Sveriges EU-ambassadör Sven-Olof Peterson, tidigare polchef på UD, har arbetat nära Anna Lindh i många år.
– Jag vet inte hur många gånger utländska kolleger har sagt till mig att ”det är ingen som hör vad min minister säger, men vad din minister (Anna Lindh) säger, det hör alla”. Hon hade ett enkelt och rakt språk. Och folk tycker ju om det! Man kan också vara väldigt rak mot någon om man säger det med ett leende.

Anna Lindh hade en intellektuell skärpa, en positiv aura, en drastisk humor och en förmåga att verkligen se och lyssna på människor – det är en samstämmig bild av henne, något som både nära vänner och vi andra som mötte henne i tjänsten kan vittna om.
När hon reste till Turkiet i våras bjöd hon den moderata riksdagsledamoten Gunilla Carlsson att följa med.
– Efter den resan med Anna är jag beredd att skriva under på alla superlativer om henne. Hon var så okonventionell. Hon var så klar, effektiv men satte sig aldrig på några höga hästar, säger Gunilla Carlsson.
Anna Lindhs välorganiserade kompetens, kombinerad med hennes entusiasm, kunde provocera en del. Hon har berättat om att hon ibland önskade att hon hade ”ångervecka på vissa alltför spontana beslut”.

Hon tyckte om practical jokes. Hon kunde ringa upp sina medarbetare och berätta det mest förfärande. När de var nära bristningsgränsen avslöjade hon med ett gapskratt att det bara var ett påhitt.
EU-ambassadör Sven-Olof Peterson berättar om arbetsklimatet tillsammans med Anna Lindh:
– Hon var så öppen och receptiv. Hon var snabb i huvudet och snabb i repliken – och rolig. Det som förlät allt var hennes förmåga att skratta åt sig själv. Denna vilja att skratta åt sig själv är en ovanlig mänsklig egenskap hos en politiker.
– Flera gånger när det ansågs att Anna Lindh hade gjort bort sig och det stod i tidningen några dagar senare tänkte man att ”det är fan att sånt här ska läcka ut”. Men då sa Anna att ”det var jag som berättade det, jag tyckte det var jätteroligt!”

En omdiskuterad bild, men Anna Lindh skrev ett tackbrev till fotografen.

Hennes förmåga att skratta åt sig själv minns vi också på SvD. Under ordförandeskapet och det informella toppmötet i Älvsjö våren 2001 publicerades SvD-fotografen Björn Larsson Asks numera klassiska bild på Anna Lindh där hon vindar med ögonen medan hon putsar sina glasögon.
Många läsare hörde av sig. De var upprörda över att tidningen publicerat en, som de ansåg, stötande bild för en svensk utrikesminister.
Men efter några dagar fick Björn Larsson Ask själv ett handskrivet tackkort från Anna Lindh där hon berättade att hon tjutit av skratt när hon sett bilden i SvD, särskilt i Stockholmsupplagan med rubriken ”Ofokuserat möte” intill.

Anna Lindh skröt inte med egna insatser. Men de som följde hennes arbete inifrån de slutna förhandlingsrummen vet vilken roll hon spelade för att förhindra ett inbördeskrig i Makedonien våren 2001.
Hon utnyttjade sin mobiltelefon flitigt och var en passionerad sms:are. Hon såg snabbt till att EU:s utrikespolitiske samordnare Javier Solana och utrikeskommissionären Chris Patten använde detta kommunikationsmedel var än i världen de befann sig.

Och vännerna minns hennes samtal från ”Långtbortistan”.
– Hon kom alltid ihåg att ringa till mina barns födelsedagar. Var hon än befann sig ringde hon för att gratulera dem, säger en av Anna Lindhs personliga vänner.
I den inre vänkretsen var Anna Lindh den sociala motorn. Där fanns EU-kommissionären Margot Wallström, hennes vän från ungdomsåren i SSU. Men den nära kretsen bestod inte bara av socialdemokrater. Det var, som en vän uttrycker det, ”en salig blandning med folk från ungdomsåren och folk från Nyköping”.

Hur hon såg på frågan om skydd och livvakter vill inte den nära kretsen berätta om. Hon var socialdemokratins självklara efterträdare till Göran Persson, den som många ville se som ny statsminister.
Med politiska vänner kunde hon tala om förväntningarna på henne. Anna Lindh tyckte inte att det var värt priset att bli statsminister. Det vore att offra för mycket av privatlivet, menade hon.

I ja-kampanjen för euron var hon det stora affischnamnet, den som skulle dra lasset fram till valdagen. Hon beklagade sig inte över det tunga ansvar som lades på henne.
Hon såg i stället till att skynda hem från sista EU-mötet vid Gardasjön i Italien för att hinna med slutspurten i valkampanjen och ändå få tid för sina barn.

Själv minns jag den där resan till Balkan på hösten för fyra år sedan. I Albaniens huvudstad Tirana, där den långa tiden av diktatur ännu satt djupa spår, ville Anna Lindh passa på och ta en promenad mellan två officiella möten. Säkerhetsvakterna var helt överrumplade över den svenska ministerns tilltag – något sådant hade de aldrig varit med om.
Men Anna Lindh ville ju möta Balkan från gatuplanet också, inte bara inifrån de bepansrade bilarna och de skottsäkra glasväggarna.
Och bland gatustånden ville hon leta efter presenter till sina barn.

Bitte Hammargren