Europas högsta politiska ledare har nu hållit sjutton toppmöten om krisen. Toppmöten omges av föreställningen att de högsta företrädarna ser till att ingångna överenskommelser respekteras. Stats- eller regeringschefen förutsätts ha makt och kraft att omsätta besluten i praktiken.

Så är uppenbarligen inte alltid fallet och det mest slående exemplet på det politiska ledarskapets vanmakt finns för närvarande i Grekland. På akutintaget sedan snart två år lever Grekland statsfinansiellt på dropp från olika räddningspaket. Ett nytt stort paket behövs om ett par veckor för att undvika sammanbrott. Statsskulden motsvarar ungefär 160 procent av BNP och den förväntas under gynnsamma omständigheter om åtta år ha sjunkit till 120 procent; en i och för sig långsiktigt ohållbart hög nivå.

Under de närmaste åren står Grekland inför den tyngsta och svåraste strukturanpassning som något EU-land någonsin upplevt. Det ställs allt hårdare krav på brådskande, genomgripande reformer, men den centrala statsledningen förefaller maktlös.

För att förstå den desperata vanmakten i statsledningen kan man läsa en helt färsk rapport från OECD: Greece: Review of the Central Administration.

Samarbetsorganisationen OECD brukar i regel uttrycka sig mycket återhållsamt försiktigt i sina rapporter. Men den här, som gjorts i samarbete med Greklands ministerium för administrativa reformer, är rent alarmistisk. En hiskelig läsning.

I Grekland saknas en övergripande strategisk vision om sam- hällets framtida färdriktning, skriver man. Där finns ingen klar styrning och ingen auktoritet som tar ansvar för några reformer. Den komplicerade offentliga förvaltningen främjar korruption, lycksökare och vänskapsband (klientelism). Centralmakten har svag kontroll av förvaltningen. Det saknas pålitlig övergripande statistiska data och tillsättningen av ämbetsmän sker i regel på partipolitiska grunder. I de tunga och politiskt centrala ministerierna (som finans- försvars- och inrikesministeriet) råder ett påtagligt gubbvälde. Det sker mycket litet samordning mellan olika ministerier och då som regel bara tack vare personliga kontakter. Tjänstemännen i de olika ministerierna lever sina egna liv isolerade från varandra, som i olika silos. Beslut återspeglas sällan i konkreta resultat. Olika försök till administrativa reformer har inte lett någonstans.

Det är närmast omöjligt att genomföra budgetkontroller eftersom budgetprocesserna är fragmenterade och oklara. Statsförvaltningen är hierarkiskt toppstyrd och det saknas fungerande mellannivåer.

Många tjänstemän är chefer över ren spökadministration, som bara består av chefen själv. Arbetsmetoden är extremt juridiskt formalistisk, vilket leder till massiv ineffektivitet.

I OECD-rapporten återkommer då och då en intressant fråga: hur många är anställda i Greklands offentliga sektor? Svar: ingen vet.

Vanmäktigt vinglar demokratins vagga mot den stora katastrofen.

Rolf Gustavsson är SvD:s tidigare korrespondent i Bryssel med rötter på Österlen. rolf.gustavsson@svd.se