KOLUMN | 12 januari
RICHARD SWARTZ
richard.swartz@svd.se
Mycket här i landet har alltid varit i tysk säck innan det kom i svensk påse, och det dröjer väl inte så länge innan någon hos oss tar upp vad den förre förbundskanslern Helmut Schmidt, en orädd herre på åttiofem, sade häromdagen: att det visat sig vara ett misstag att ta emot så många turkiska gästarbetare i Tyskland. Ty det multikulturella samhället är möjligt bara om det samtidigt är «autoritärt».
Jag förmodar att Schmidt menar att stora mängder invandrare från främmande kulturer inte så lätt låter sig integreras och särskilt inte om man inte (längre) kan tvinga dem till det. I stället har de börjat urholka vad som på tyska kallas Leitkultur, alltså allt vad som gör en tysk till en tysk och skiljer honom från en fransman eller en kurd. I en krympande värld med stor migration behövs därför ingen större fantasi för att inse att detta är ett växande problem, och inte bara för tyskar.
Jag råkar veta något om saken eftersom min hustru är svensk medborgare, men inte svenska. Hon talar ingen svenska, har rudimentära kunskaper om den svenska historien, vet nog inte vad en majstång är och vägrar att äta inlagd sill eftersom den är rå och alldeles för söt för hennes smak. Följaktligen är min vardag inte särskilt svensk; i alla fall långt mindre än den var innan vi gifte oss.
Något större problem är inte detta, men hade kanske varit det om jag inte emellanåt kunde leva ut min svenskhet i ett samhälle fortfarande mer specifikt svenskt än multikulturellt präglat. Men med en växande invandring av min hustrus typ kan det ganska snart bli annorlunda; redan i dag kan man föreställa sig åtminstone ett svenskt talspråk ersatt med svengelska, avlövade (sic) sommarriter, historietimmar där Gustav Vasa blivit till en fotnot och den inlagda sillen förvisad till källarlokaler för nostalgiker i städernas utkanter.
Är detta på väg? Den politiskt korrekta invändningen är förstås att hänvisa till vad som på tyska kallas Verfassungspatriotismus. Först och främst är vi demokrater. Vår identitet är inte att söka i blodsband, inte ens i historia och tradition, utan i vår demokratiska samhällsordning. Vill svenska medborgare – med betoning på medborgare – ge tusan i sill, majstång och grammatik så är det deras ensak. Kebab skulle då få samma status som sill i en stad som Enköping, även om så inte vore fallet i Edirne.
Invandrare sökte sig förr till Sverige för jobb, välfärd och ordnade förhållanden. Dock kan jobb och pengar ta slut. Ändå lär invandringen fortsätta trots att sådant som vår kultur, vårt språk, klimat och kök är mindre efterfrågade. Men för frivillig integration är just dessa senare värden av kanske avgörande betydelse: the American Way of Life – som lockar till och med en Toni Soprano att bli mer amerikansk än italiensk – är ju något komplicerat och långt mer än den (ovissa) möjligheten att bli en rik och fri man.
Att Helmut Schmidt har sina tvivel vad gäller attraktionskraften hos the German Way of Life borde nog därför få också svenskar, denna lill- eller småtyska stam, att känna sig bekymrade.
