Finanskrisen framtvingar en smärtsam inlärningsprocess med försök och misstag. Den plågar Europa sedan snart fem år och ser nu ut att gå in i ett nytt skede. Det blir allt mer högdramatiskt efter hand som de sammanvävda kriserna i banksektorn och den offentliga skuldsättningen tillspetsas. Därigenom hamnar det högsta politiska ledarskapet i fokus. Under de närmaste veckorna testas viljan och förmågan hos Europas politiska ledare. Tar de ett kollektivt ansvar? Det som började som en bostadsbubbla i USA har i Europa efter hand utvecklats till en social och politisk kris. I förlängningen väntar nya strider om EU:s befogenheter och institutionella uppbyggnad. Krisen handlar nu mer om politik än om pengar.
Den som söker översiktlig kunskap och djupare insikt om krisen kan jag rekommendera en formidabel analys av Carlo Bastasin: Saving Europe. Författaren är en mycket ovanlig kombination av kvalificerad ekonom och driven journalist. Efter examen i monetära frågor på Bocconi i Milano övergick Bastasin till dagsjournalistik, bland annat under tio år som korrespondent i Tyskland. De senaste åren har han varit verksam vid Peterson Institute och Brookings i Washington och samtidigt varit en flitig skribent i den italienska dagstidningen Il Sole 24 Ore, en affärstidning av allra högsta kvalitet, helt i nivå med Handelsblatt och Financial Times.
Det framgår av boken att Carlo Bastasin inte bara behärskar de kammarlärdas teoretiska kunskaper. Dessutom har han gjort ett gammaldags hederligt journalistiskt fotarbete, gått till källorna, läst dokument och (ibland hemliga) protokoll samt fört bakgrundssamtal med en rad centrala aktörer. Bland annat har han uppenbarligen haft ett bra kontaktnät inom den Europeiska centralbanken (ECB).
Med både bredd och djup presenterar Carlo Bastasin en kritisk analys av de senaste årens försök och misstag. Den allra hårdaste kritiken riktar han mot de högsta politiska ledarna i Europa, med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy i spetsen. Europas politiska ledare har försummat att genomföra de strukturella reformer som följer av att den globala och europeiska konkurrensen ökar.
Carlo Bastasins kritik påminner om den som förre chefen för ECB Jean-Claude Trichet försiktigt antytt offentligt. Den går ut på att politikerna helt enkelt inte insåg konsekvenserna av att den finansiella integrationen suddat ut gränserna. När krisen exploderade försökte de ändå bara rädda sina egna vacklande nationella banksystem. Envar skulle ta hand om sin egen skit. Den ömsesidiga misstron fördjupades och ingen tog ansvar för det gemensamma.
För Carlo Bastasin finns det bara en utväg ur krisen: förstärkt politisk integration.
Där är vi i dag. Med en gemensam marknad, en gemensam valuta och med planerna på en bankunion krymper utrymmet för nationell politik allt mer.
När man rört ihop smeten till omeletten kan man inte längre separera äggen.










