Hav förtröstan inför livets bitterljuva slut

När jag ibland tittar på tidningens dödsannonser och deras illustrationer sker det stundom med ett ömsint leende. Den närmast sörjande tycks vara en hund eller en katt, ibland också två korslagda golfklubbor, en häst eller en bil. Fågeln på grön kvist förstår jag mig något bättre på. Visst sjunger den tröstande för de efterlevande, och oss alla andra som förr eller senare skall den vägen vandra.
Kanske är det trots allt meningsfullare med bilden av någon, hund, häst eller katt, eller något, som var av stor betydelse för den avlidna än av en symbol som man numera mestadels tycks använda som ett smycke kring hals, vrist eller i öronen. Tydligen helt ostörd av och omedveten om att korset en gång var det vanligaste tortyr- och avrättningsinstrumentet. Om man nu alls vet om det.
Fast visst är korset fortfarande den vanligaste symbolen, även för den som aldrig varit bekännande, aktiv kristen. Men för missionären och läraren Tore Bergman var korset, i vars tecken han levde och dog, förstås självskriven. Helt följdriktigt hyllade de efterlevande den avlidne med en vers ur psalm 522:4. ”Vid Guds hjärta är jag buren/innesluten i hans famn/Medan hemligheten djupnar/viskar Fadern ömt mitt namn.”
Mitt i allt sjukdomselände och egen dödsångest kände jag mig plötsligt glad. Upplyft. Det är inte bara psalmens författare som vet något som gäller oss alla av kvinna född. Alla har vi ett hemligt namn som endast Gud (eller Anden) känner till. Om detta berättas det, bland annat, i Uppenbarelseboken och Johannes brev till församlingen i Pergamon. Där vittnar Johannes om Andens, Guds, löfte att ge varje människa ”en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det”.
Kommer även jag, otrogna och skuldbelagda, att få en vit sten med ett välbehövligt nytt namn? Fast jag måste tillstå att jag tycker om namnet jag bär här under jordelivet. Namnet min mor valde åt mig. Under tiden, när jag tar en paus i skrivandet, lyssnar jag till nyheterna i radion och där finns det sannerligen inte gott om vita stenar.
Sveriges Radios Cecilia Uddéns nyktra, tydliga röst förmedlar rapporterna om den senaste massakerna i någon syrisk by eller småstad , inte minst av värnlösa småbarn som klubbas eller skjuts ihjäl av medlemmar ur regeringens trupper. Men eftersom landets ledning vägrar inresetillstånd åt oberoende utländska journalister omvittnas skeendet av en motståndsman som lägger ut sina blodiga bilder på nätet. Här hemma kan vi ju alltid trösta oss med Schlagerfestivalen. Fast några oskuldens vita stenar lär vi inte finna där.

  • Kopiera sidans adress


Prova SvD digital – 3 månader för 99 kr

Svenska påsklamm
får aldrig beta ute

Vårlammens levnadsvillkor sämre än höstlammens.

Därför äter vi ägg under påsk

högtidsmat

Historisk guide till påskrätterna.

Drabbad av hatbrott överfallen på nytt

Misshandlade Håkan: Rädslan finns hela tiden.

Hatet stoppar inte deras kärlek

kinna

Utsatta för våld – kyrkoherden vägrade viga dem.

Polis sköt vådaskott under toalettbesök

ANMÄLT

Kula gick genom vägg och korridor.

Webb-tv

Biljättarna tar upp kampen med Tesla

webb-tv

Nyheter från bilmässan i New York.

”En utställning som ingen bör missa”

Konst

Carl Johan De Geer på Färgfabrikien.

”Pensionerna faller överraskande fort”

Kraftig nedgång i relation till inkomsten.

”Vilka andra ärenden går Reinfeldt förbi?”

KU-förhöret

SvD:s valpanel om Nuon-köpet.

”Smalhetsen gör mig illamående”

”Allt fler svälter sig öppet i sociala medier.”

Brev väckte minnen av glömda svek

Psykologen

”Njut av nuet i stället”