Hav förtröstan inför livets bitterljuva slut

När jag ibland tittar på tidningens dödsannonser och deras illustrationer sker det stundom med ett ömsint leende. Den närmast sörjande tycks vara en hund eller en katt, ibland också två korslagda golfklubbor, en häst eller en bil. Fågeln på grön kvist förstår jag mig något bättre på. Visst sjunger den tröstande för de efterlevande, och oss alla andra som förr eller senare skall den vägen vandra.
Kanske är det trots allt meningsfullare med bilden av någon, hund, häst eller katt, eller något, som var av stor betydelse för den avlidna än av en symbol som man numera mestadels tycks använda som ett smycke kring hals, vrist eller i öronen. Tydligen helt ostörd av och omedveten om att korset en gång var det vanligaste tortyr- och avrättningsinstrumentet. Om man nu alls vet om det.
Fast visst är korset fortfarande den vanligaste symbolen, även för den som aldrig varit bekännande, aktiv kristen. Men för missionären och läraren Tore Bergman var korset, i vars tecken han levde och dog, förstås självskriven. Helt följdriktigt hyllade de efterlevande den avlidne med en vers ur psalm 522:4. ”Vid Guds hjärta är jag buren/innesluten i hans famn/Medan hemligheten djupnar/viskar Fadern ömt mitt namn.”
Mitt i allt sjukdomselände och egen dödsångest kände jag mig plötsligt glad. Upplyft. Det är inte bara psalmens författare som vet något som gäller oss alla av kvinna född. Alla har vi ett hemligt namn som endast Gud (eller Anden) känner till. Om detta berättas det, bland annat, i Uppenbarelseboken och Johannes brev till församlingen i Pergamon. Där vittnar Johannes om Andens, Guds, löfte att ge varje människa ”en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det”.
Kommer även jag, otrogna och skuldbelagda, att få en vit sten med ett välbehövligt nytt namn? Fast jag måste tillstå att jag tycker om namnet jag bär här under jordelivet. Namnet min mor valde åt mig. Under tiden, när jag tar en paus i skrivandet, lyssnar jag till nyheterna i radion och där finns det sannerligen inte gott om vita stenar.
Sveriges Radios Cecilia Uddéns nyktra, tydliga röst förmedlar rapporterna om den senaste massakerna i någon syrisk by eller småstad , inte minst av värnlösa småbarn som klubbas eller skjuts ihjäl av medlemmar ur regeringens trupper. Men eftersom landets ledning vägrar inresetillstånd åt oberoende utländska journalister omvittnas skeendet av en motståndsman som lägger ut sina blodiga bilder på nätet. Här hemma kan vi ju alltid trösta oss med Schlagerfestivalen. Fast några oskuldens vita stenar lär vi inte finna där.

  • Kopiera sidans adress


Följ händelseutvecklingen med SvD digital – Just nu 5 veckor för 50 kr!

Toppnyheter just nu

Den uteblivna höjningen av anslag i budgeten slår hårt mot bland annat barn- och ungdomsidrotten tycker SvD:s sportkrönikör Anders Lindblad. perspektiv

”Största folkrörelsen
har blivit grundlurad”

SvD:s Anders Lindblad: Ingen höjning av anslag trots löften.

Försvaret jagade ryskt spionflygplan

Planet kränkte Estlands luftrum.

Eniro rasade efter
uppgifter om avhopp

krisbolag

Ner 20 procent innan handelsstopp.

”Känner mig som
en trappistmunk”

Berglins

Om svenska mäns sexualvanor.

Bröllopsdatumet spikat: ”Stor dag”

Carl Philip

Gifter sig i Slottskyrkan i sommar.

Se Carl Philips och Sofias år ihop

Bildspecial

Paret på bröllop, dop och hockeymatch.

Här är budgetens vinnare och förlorare

Ekonomi

Så påverkas du av nya satsningarna.

”Rysk James Bond infiltrerar Sverige?”

Ubåtsjakten

Spionromantik i utländsk media.

”Kalla kriget-scener i Stockholm”

utländsk media

Skapar rubriker världen över.

Försiktig optimism i kampen mot ebola

Flera uppmärksammade patienter tillfrisknar.

Klarar du mattedelen på högskoleprovet?

2 dagar kvar

Kan du kvantitativa jämförelser?

Programledaren
om påhoppen

Kultursvepet

"Vägrar reduceras".

Webb-tv

Mamma: ”Gud vad är det som händer”

Hemmasittare

Leon, 15, kan inte gå till skolan.