Shira sitter på köksgolvet med en xylofon i ena handen och en blockflöjt i den andra medan mamma Elinor Magnusson skär upp paprika till shakshukan, en vegetarisk pyttipanna. Pappa Henrik tar hand om tvätten.

– Chanukka, chanukka! sjunger Shira till melodin från Emil i Lönneberga när vi talar om vilka helger som familjen Magnusson firar.

Shira älskar i tur och ordning: Snuttfilten ”Katten”, spindlar, Pippi Långstrump, Spindelmannenkostymen och tatueringar. Hon älskar även kompisarna på dagiset på Kamrergatan mitt i Malmö.

Några dagar innan har två tonåringar gripits för att de har kastat gatstenar mot dörren till församlingen där den judiska förskolan ligger. Dessutom smälldes ett knallskott. Polisen bedömer händelsen som ett hatbrott.

Om det vet Shira inget.

För henne är de utställda betongklumparna vid dagis roliga saker att klättra på. Hon tänker inte på kamerorna och på hur hon måste släppas in genom porten med pansarglas, och sedan genom ännu en dörr av den frivilliga i vaktkuren.

Det börjar lukta fräst vitlök i fyrarummarens kök medan Henrik berättar att familjen försöker leva traditionellt judiskt.

– Jag är inte jude, men planerar att konvertera, säger han.

Det är inte ett starkt religiöst hem, men de håller koscher* – med blått porslin för mjölkprodukter, vitt för kött. Det judiska dagiset var självklart.

– Det är så mycket som jag älskar med judendomen. Jag hoppas att jag kan ge det som jag fick av mina föräldrar, säger Elinor.

Henrik kommer från ett sekulärt svenskt hem, men tycker att det är viktigt för Shira att få känna sina rötter.

– När hon blir äldre får hon välja själv.

Efter attentatet mot förskolan fylldes Elinors Facebook med diskussioner mellan dagisföräldrar. Flera ville inte skicka sina barn till förskolan. Stenkastningen var bara den senaste i raden av incidenter i Malmö.

Elinor tänker efter.

– Jag är inte rädd. Men jag är orolig. Jag kan hantera allt, men det är jobbigt när det drabbar Shira och hennes dagiskompisar. Det är mitt jobb att se till att hon är trygg. Tänk om barnen går på gatan och någon galning gör något. Flera familjer har redan lämnat Malmö.

Tidigare under dagen, vid lekplatsen, har Henrik talat om hur stark hans fru är, men att han ibland kan bli orolig. Och att också hon döljer sitt halsband med davidsstjärnan när hon torghandlar på Möllan.

De två är överens om det är viktigt att hålla rutinerna, för Shiras skull. Vardagen är en trygg punkt med potträning, dagislämning och trumspel. Men det är också i vardagen som det som gör ont finns. Under middagen berättar Elinor att det flera gånger har blivit problem i olika situationer när religion har kommit på tal och att stämningen då blivit hotfull.

25

procent av hatbrotten mot judar kommer från högerextremister.

Vid Shiras förskola håller två killar från en glasfirma på att byta ut det trasiga pansarglaset. Samtidigt ser säkerhetspersonal över skalskyddet. Det står staten för, men den dagliga säkerheten bekostar de allt färre medlemmarna.

Ordförande Fred Kahn är inte glad över att närmare 30 procent av avgifterna går till säkerhet.

– Det är förfärligt. Det kulturella och sociala utbudet blir lidande.

Som tvättäkta malmöit, född i staden 1944, har Fred Kahn sett stora förändringar.

– Malmö är en fantastisk stad – egentligen. Den har förändrats oerhört mycket de sista 20 åren, från en grå tråkig industristad till en sjudande smältdegel med både det positiva – och det negativa.

För tre år sedan bestämde sig den nya styrelsen för att måttet var rågat. Nu skulle de inte längre sopa problemen under matten, som tidigare generationer gjort.

– Vi började gå ut och tala om hur det var, med våra namn. Och anmäla allt. Det har också fått hatbrottsstatistiken att gå upp.

Och något har förändrats, menar Fred Kahn.

– För tre år sedan hade nog ingen ställt upp med namn i tidningen.

Det största problemet idag är inte vit makt-rörelsen, hävdar Fred Kahn, utan individer i stadens unga muslimska befolkning.

– De högerextrema har säkert sina åsikter, men det är inte de som skriker glåpord. Våra skolungdomar är mest utsatta.

En som borde veta är 19-åriga Stephanie Gellberg. Hon gick ut musikalgymnasiet i våras. Nu sitter hon på favoritfiket i Hansagallerian och berättar om sina planer. Först: Resa ut i världen tills pengarna tar slut. Sedan kanske bli scentekniker eller producent.

Runt halsen hänger hennes namn på hebreiska. För henne är den judiska identiteten central. Familjen håller koscher hemma.

– Det judiska är allt. Vi finns alltid där för varandra. Min känsla annars är att många sköter sig själva, men det finns en stor gemenskap, särskilt när sådana här saker händer.

Vi får nog mer skit än våra föräldrar. Det snackas mycket skit när man är ute på klubbar.

Stephanie Gellberg

Stephanie jobbar extra som segwayguide. Men hon guidar turister till en trakt som hon själv inte vill bo kvar i.

– Jag gillar Malmö som stad, det är intimt, mycket kultur och många olika kulturer, men jag tror inte att jag kommer att vara kvar. När jag var liten var det bara judar på dagiset, nu är det blandat och om några år är det nog inga kvar. Folk lämnar Malmö.

Det handlar inte bara om hoten, utan om hur allt färre judar gör att utbudet minskar. Det finns ingen judisk skola, ingen judisk matbutik.

– Jag vill leva judiskt, och det finns inte så stora möjligheter här, man måste kämpa mycket. Jag är inte rädd, men man får alltid gå med en medvetenhet. Jag väljer att bära en davidsstjärna, men döljer den i vissa kvarter, säger hon.

Stephanie berättar om en händelse i skolan. Hon var med i elevrådet och gick runt och kallade in elever. I ett stökigt klassrum började några killar ropa ”jävla jude, jävla jude”. Utan att vuxna reagerade.

– Vi får nog mer skit än våra föräldrar. Det snackas mycket skit när man är ute på klubbar och så. Det har gjort att vi är, inte kaxiga, men kaxigare med vår identitet.

Dagisattacken var ”ett knallskott med begränsad effekt”, enligt polisen. Men nyheten fick stort utrymme i utländska medier, och särskilt i israelisk press, och spädde på bilden av Malmö som en symbol för antisemitismen i världen.

När Malmö fick Eurovisionsfestivalen, som ska hållas här i vår, talade SVT-chefen Eva Hamilton om det mångkulturella Malmö, en perfekt värd för en gala som hyllar gemenskap mellan folk. Det rimmar illa med att judar avråds från att åka hit av judiska organisationer i USA och Israel. Men det är också överdrifter som gör de judar som vi talar med irriterade.

– Min moster i USA sade att de rekommenderar att ingen åker till Malmö, jag tycker att det är löjligt, säger Stephanie Gellberg.

En annan sak som gör många irriterade är att kopplas ihop med staten Israels politik. Som Fred Khan säger: Man kan knappast göra alla svenskar kollektivt ansvariga för vad Fredrik Reinfeldt gör.

Mellanösternkonflikten är inte bara en motor för Israelkritik utan även en del antisemitism. Det var efter protesterna mot Davis cup-matchen där Israel deltog 2009 som fokus började riktas mot situationen i Malmö. Nu i veckan uppmärksammades även stort att Malmös vänstermajoritet valt att skicka ett kritiskt brev till säkerhetsföretaget G4S, om deras roll på ockuperad mark i Palestina. Det ledde till hård kritik från Moderaterna.

Och bara några dagar före det senaste attentatet sändes det sista avsnittet i den omdebatterade tv-serien ”Allah Islam” på israeliska kanal 10, gjord av journalisten Zvi Yehezkeli. Han har rest runt i Europa och varnar i ett mycket konspiratoriskt program för att muslimer håller på att ta över. I det sista avsnittet besöker han Malmö.

Serien har kritiserats även i Israel av bland annat vänstertidningen Haaretz för sitt urval av arga unga män – och sin kollektiva anklagelse. Var fanns de muslimer som ställde upp på manifestationer för den judiska församlingen efter stenkastningen?

Siavosh Derakhti, själv ung muslim i Malmö, är en av dem som vill ge alla fördomar en rejäl bredsida. Imorgon träffar han utrikesminister Carl Bildt efter att ha blivit invald i nationalkommittén för firandet av Raoul Wallenbergs minne.

Det var med antisemitismen som engagemanget började.

Siavosh Derakhti tröttnade under gymnasiet på okunskapen om förintelsen och andra folkmord. Han tog initiativ till en klassresa till Auschwitz och föreningen Unga muslimer mot antisemitism. Han tycker att det är för jävligt att folk ska behöva vara rädda.

– Många skriker ut hatet och tänker sig inte för. Jag vill bli en förebild, jag har själv haft mycket hat i mig och begått brott och gjort skit. Om jag kan förändras så kan vem som helst förändras, säger han.

Hans föräldrar flydde från krig och förtryck, nu vill han slåss för demokratin som föräldrarna sökte.

– Jag tror på positiva förändringar, en pusselbit i taget. Vi måste börja med skolorna.

Siavosh Derakhti vill att folk ska sluta göras kollektivt ansvariga, som med Israel och Malmös judar.

– Det är samma mekanism som gör att många gör alla muslimer kollektivt ansvariga när någon självmordsbombare gör något.

Hemma hos Elinor, Henrik och Shira är det dags för nattning. Shira däckar tryggt bredvid en enorm rosa Barbapappa. Kanske drömmer hon om dagiskompisarna, kanske om spindlar.

Elinor säger att hon aldrig tänker lämna Malmö.

– Jag skulle vara judinna var jag än befann mig.

BILDSPECIAL: Vardagskamp för judiskt liv