Hård kritik mot Valloutredning

30 april 2002 kl 04:38, uppdaterad: 23 september 2007 kl 14:01

Rättsläkarna och Rättsmedicinalverket gjorde fel i Osmo Vallo-fallet. Polisen begick misstag redan från början och åklagaren Folke Ljungwall var passiv. Men något försök till mörkläggning kan inte utredaren Mats Svegfors hitta.

- Det finns en faktor som håller samman allt: myndigheternas bild av Osmo Vallo som missbrukaren längst ner på samhällsstegen. Man fäste inte samma vikt vid hans liv. Men någon sammansvärjning kan vi inte hitta, säger Mats Svegfors.
I går blev regeringens enmansutredare Mats Svegfors, landshövding i Västmanland, klar med sin granskning i Osmo Vallo-fallet.

Hans slutsats är att allvarliga fel begicks på flera nivåer och han riktar skarp kritik mot myndigheterna - polis, Rättsmedicinalverket, åklagarmyndigheten och riksåklagaren - som hanterat fallet med Osmo Vallos död.
Osmo Vallo dog vid ett polisingripande i Karlstad 30 maj 1995. Det tog ett och ett halvt dygn innan åklagare kopplades in. Platsen där han greps rengjordes dagen efter ingripandet innan någon brottsplattsundersökning kunnat genomföras. Polisen varnade de boende för att Vallo kunde ha
burit på hepatit-smitta, men några vittnesförhör med grannarna genomfördes inte vid det tillfället.
- Det viktigaste felet var att man inte kontaktade åklagare, säger Mats Svegfors.

Polisens passivitet hade kunnat balanseras av en god insats från åklagaren, men Folke Ljungwall var i stället "passiv och återhållsam", säger Mats Svegfors. Flera vittnen hördes aldrig, Ljungwall godtog en dåligt genomförd obduktion, och gjorde aldrig någon personutredning av Osmo Vallo. Tillsammans med polisens inledande sjabbel medför det att vad som egentligen hände Osmo Vallo och vem som bar ansvaret aldrig kunnat redas ut. Och hela hanteringen från Rättsmedicinalverkets sida tyder på brister anser Mats Svegfors.

Han föreslår därför flera åtgärder:

Åklagare ska alltid omedelbart genomföra en utredning om någon dödats eller skadats allvarligt i samband med polisingripanden.

Efterlevande till den som skadats allvarligt eller dödats ska ha ovillkorlig rätt till målsägandebiträde.

Den rättsmedicinska verksamheten och
Rättsmedicinalverket bör utredas.
Osmo Vallos mamma Signe Modén var i går mycket lättad:
- Detta visar att jag har haft rätt hela tiden, en sten har fallit från mitt hjärta, säger hon till TT.
Ingen har befunnits skyldig till Osmo Vallos död. De båda polismännen som grep honom för sju år sedan fälldes efter något år för vållande av kroppsskada. Straffet: 60 dagsböter.

Ola Billger

Twingly Blogsearch

Fakta: Osmo Vallo-fallet

I maj 1995 grips Osmo Vallo, 41, under stort tumult av polisen i Karlstad. Han är påverkad av droger och alkohol. När han får andningssvårigheter körs han livlös till sjukhus, bakbunden på golvet i polisbilen. Vid framkomsten är han död.

1996 döms två poliser till dagsböter för att deras hund bitit Vallo vid gripandet. Senare fastställer hovrätten domen för den ene av poliserna, den andre har återkallat sitt överklagande.

Två nya obduktioner av Vallo 1997 och 1998 visar först flera revbensbrott och sedan att han dog av polisernas våld.

I maj 1999 lägger överåklagare Ingemar Erviken ned den återupptagna förundersökningen med hänvisning till att dödsorsaken, enligt Socialstyrelsens rättsliga råd, inte med säkerhet kan fastställas.

Riksåklagaren beslutar att granska beslutet att lägga ned utredningen, men sätter på våren 2000 punkt för ytterligare rättslig prövning av ärendet.

I maj 2000 kräver Svenska Amnesty hos regeringen en oberoende internationell utredning och Rikspolisstyrelsen erbjuder de anhöriga 25 000 kronor.

Månaden därpå riktar justitiekanslern hård kritik mot Rättsmedicinalverket och rättsläkarna för deras sätt att sköta de rättsmedicinska undersökningarna av Vallos döda kropp.

I december 2000 ger regeringen landshövdingen i Västmanlands län Mats Svegfors i uppdrag att granska brottsutredningen.

I maj 2001 återkommer JK med kritik av rättsläkare och Rättsmedicinalverket.

I november 2001 år kritiserar Justitieombudsmannen (JO) Riksåklagaren (RÅ) för handläggningen av ärendet.

I februari 2002 vände sig RÅ i sin tur till regeringen och krävde att den ska ta ställning mot JO:s kritik.