Drygt 3000 svenskar står i kö för att adoptera. Samtidigt växer flodvågen av övergivna barn i hiv-epidemins spår, särskilt i Afrika.

Tusentals afrikanska barn hittas varje år övergivna på gator, sjukhus och järnvägsstationer sedan deras mödrar tvingats överge dem, ofta till följd av sjukdom.

–Storfamiljerna i Afrika räcker inte längre till för att ta hand om alla barn som blivit föräldralösa till följd av hiv. Flertalet kommer aldrig ens ifråga för adoption. Ofta saknas resurser för att utreda barnen. De fastnar i systemet, blir kvar på barnhemmen eller tvingas växa upp som gatubarn, säger Birgitta Löwstedt, handläggare på Adoptionscentrum, landansvarig för adoptioner från Sydafrika.

Sydafrika är ett av de länder i Afrika där intresset för adoption växer, även om det fortfarande är sällsynt med adoptioner över rasgränserna. Varje år förmedlas ett 40-tal sydafrikanska barn till svenska adoptivföräldrar.

Kanske blir den nyfödda flickan vi just träffat på barnhemmet Door of Hope i Johannesburg, en av dem.

Flickan som ännu är namnlös har haft tur. Hon får en framtid. Hennes mamma placerade henne i barnhemmets lucka i väggen där föräldrar anonymt kan lämna in sina barn utan att själva behöva ge sig till känna. När luckan slås igen ringer en liten klocka inne på barnhemmet som gör personalen medveten om att ännu ett barn behöver deras omvårdnad. Nu har mamman 60 dagar på sig att ge sig till känna innan barnet lämnas bort för adoption. Först får inhemska föräldrar chansen. Om de inte är intresserade till­frågas de utländska adoptivorganisationerna.

Sydafrika tillhör de länder som är hårdast drabbade av den alltjämt accelererande hiv-epidemin. Barnen lämnas ofta kvar på sjukhusen av mer eller mindre desperata kvinnor som kanske just fått veta att de är hiv-smittade.

Den absoluta majoriteten av de barn som adopteras i Sverige är inte hiv-smittade, men på senare år har också en handfull smittade barn hittat nya hem i Sverige.

–Vi tycker det är mycket glädjande att det faktiskt går att hitta föräldrar även åt hiv-smittade barn, säger Inga Näslund, informationsansvarig på Adoptionscentrum.

Tidigare har det funnits ett starkt inhemskt motstånd mot adoption i Afrika. Nu när storfamiljssystemet rasar samman håller adoption som alternativ på att bli alltmer accepterat. Flera nya länder är på väg att bygga upp system för adoption. Nyligen har till exempel de första barnen från Nigeria och Kenya anlänt till Sverige. Madagaskar och Lesotho ligger i startgroparna.

Samtidigt minskar antalet tillgängliga barn från länder som Kina, Ryssland och Indien. Där finns nu en växande medelklass som också är intresserad av att adoptera. Det har ökat ländernas krav på utländska adoptivföräldrar.

Numera är det till exempel mycket svårt för ensamstående att få adoptera. Kina säger sedan en tid tillbaka nej till denna grupp. Vietnam som varit positivt till att låta ensamstående adoptera är inte längre aktuellt som adoptionsland efter misstankar om handel med adopterade barn. Flera länder säger också nej till överviktiga och låginkomsttagare som vill adoptera.

Konkurrensen omvärldens barn hårdnar därför. I alla fall så länge det handlar om små och friska barn. För den som kan tänka sig att adoptera ett lite äldre barn som kanske också är sjukt eller handikappat är väntetiden betydligt kortare. Från och med i år har Kina inrättat särskilda snabbfiler där föräldrar som är beredda att adoptera ett sådant barn ges företräde – förutsatt att de bestämmer sig snabbt. Inom två dygn måste de tacka ja eller nej. Annars går barnet vidare till någon annan.

På de olika adoptionsorganisationernas webbsidor förekommer också listor på mer eller mindre handikappade barn som söker föräldrar. För dessa barn gäller inga kötider. Här kan ibland även ensamstående och lite äldre par få sin chans att snabbt bli föräldrar.