”Vad skulle Raoul Wallenberg ha gjort?” Den frågan ställer sig ofta 89-åriga Gabriella Kassius. I dag, den 4 augusti, är det 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes. Hans födelsedag högtidlighålls på Lidingö, i Sigtuna, Budapest, St Petersburg, New York och Melbourne.

Historierna om hans hjältedåd har blivit så många att de näs- tan skymmer människan Raoul Wallenberg. Gabriella Kassius var en 21-årig ungersk universitetsstuderande när hon mötte Raoul Wallenberg första gången i september 1944. Hon skulle arbeta frivilligt på den svenska legationens humanitära avdelning i Budapest. Härifrån ledde Wallenberg räddningsaktionen för judarna. Gabriella Kassius som läst tyska och svenska skulle ta emot ansökningarna om svenska skyddspass. Kristallklart minns hon sitt första möte med den 32-årige Raoul Wallenberg.

– Han gick genom rummet och hade en sorts militärjacka, båtmössa, knickerbockers och stövlar. Han var väldigt elegant, trevlig och charmerade. Vi pratade en stund och han framhöll att det allra viktigaste var att det inte skulle gå inflation i skyddspassen. Sedan tog han i hand, jag fick ett skrivbord och så vällde människor in – gråtande, förtvivlade och vädjade om skyddspass, berättar Gabriella Kassius.

Judar som räddades av Wallenberg skildrar honom som ”en räddande ängel”, som tog stora personliga risker för deras skull. Sentida forskare har ifrågasatt detta och sett honom som en ”skrivbordsräddare”. Gabriella Kassius, som med de andra medhjälparna hade sina skrivbord direkt utanför Wallenbergs arbetsrum, styrker delvis bägge versionerna.

– Jag såg honom för det mesta stående med telefonluren i handen, på språng till olika möten. Wallenberg verkade ha alla trådar i sina händer med vänner i alla läger. Han var en frenetiskt aktiv och skicklig organisatör samt arbetsledare. Vi flickor kände doften av hans rakvatten när han gick genom rummet, en för oss ovanlig doft. Han hade alltid några vänliga ord, men han var hela tiden oerhört upptagen bakom sitt skrivbord, säger Gabriella Kassius,

Varje eftermiddag gick hon in till Wallenberg med passunderlagen där hon klistrat in och stämplat fotona. Därpå undertecknades passen av både Wallenberg och ministern Ivan Danielsson. Varje fredag kom två tyska SS-officerare med sina dödskalleprydda uniformsmössor till Wallenberg för att kontrollera att han inte utfärdat för många skyddspass. En fredag hörde Gabriella Kassius upprörda röster på tyska där inne. Så slogs dörren upp. Wallenberg var ursinnig, lyfte sitt tunga skrivbord mot tyskarna så att lådorna for ut och vrålade ”Raus!” (Ut härifrån!).

– SS-officerarna sprang ut och fick inte ens med sig sina uniformsmössor! Men hela händelsen tystades ner, berättar Gabriella Kassius som flyger upp ur sin fåtölj för att visa hur Wallenberg tog tag i skrivbordet.

Under september fanns känslan av att judarna i Budapest nog ändå skulle kunna skonas. Men allt förändrades den 15 oktober 1944. Då tog den fascistiska pilkorsregeringen makten. Undantagstillstånd infördes och judarna blev helt fredlösa. Om Wallenberg varit en elegant skrivbordsräddare så var det definitivt slut på det nu. På legationen sade han att alla skulle ha pjäxor eller grova skor för att kunna genomföra snabba räddningsaktioner.

– Wallenberg var hela tiden på väg och sprang som ett jagat djur. Han tittade nervöst igenom skyddspassen och sade: ”Nu kan vi inte längre följa strikta regler för den här regimen följer inga regler och överenskommelser. Vi måste rädda de vi kan”, minns Gabriella Kassius.

Icke-arier föstes ihop i en tegelfabrik för att drivas ut på dödsmarscher till Österrike och förintelseläger. Wallenberg åkte till fabriken flera gånger i november.

– En gång var jag med. Då hade Wallenberg med sig både riktiga och halvfärdiga skyddspass och skickade ut några från legationen som frågade efter namn, särskilt gamla och unga kvinnor. Så ropade Wallenberg upp de namnen och hämtade dem till en lastbil som transporterade dem till legationen.

På nätterna rensade fascisterna hus efter hus på judar som mördades, även i de svenska skyddade husen. Med bluff, hot och mutor sökte Wallenberg på nätterna rädda människoliv. Det gick ibland, ibland inte alls.

– Han sov inte och kom på fyra–fem nätter inte ur kläderna. Han kom dödstrött på morgnarna, orakad, smutsig, illaluktande och rödögd. Han var som ett jagat djur, darrande av oro. Han var som besatt av att rädda liv.

– Han sjönk ner i en stol ute hos oss och sade ”Det var den mest fruktansvärda natt. Det gick bara inte”. Han kunde vara så uppgiven, men så samlade han ihop sig och satte i gång igen. Han var en organisatör och fick alla att arbeta nästan över sin kapacitet. Det var självklart för honom: Det var inte godhet eller snällhet. Var och en som kunde skulle rädda varje individ – med vilka metoder som helst.

Trots sina 89 år arbetar Gabriella Kassius än i dag frivilligt, som språklärare vid Internationellt kvinnocentrum i Stockholm och undervisar flyktingar och asylsökande i svenska.

– Jag frågar mig ofta i mötena med dem ”Vad skulle Wallenberg ha gjort?”. Om han vetat att han skulle kallas hjälte hade han nog blivit rasande. Han skulle sagt att han handlat av vanlig anständighet: ”en anständig människa kan inte göra annat än vad jag gör”.

Läs mer om Raoul Wallenberg:

Läs mer: