Som ordförande i Boa, Brandoffrens anhöriga, vårdar han minneslokalen, visar och pratar inför ungdomsgrupper och har varit med i framtagandet av minnesmonumentet.

Han själv är både offer och anhörig, hans ende bror omkom i branden. Lillebroderns ansikte har han låtit tatuera på vänsterarmen, vid sidan av den egna svårt brännskadade huden.

–Jag tänker på honom varje dag. Min buddistiska tro hjälper mig att känna att han finns kvar, även om det inte är i detta livet, säger Parash, som ursprungligen kommer från Nepal.

Han har kontakt med ett fyrtiotal av dem som drabbades, många mår fortfarande psykiskt dåligt.

–De som mår bäst verkar vara de som tidigt tog emot den psykologiska hjälp som erbjöds. För andra tycks upplevelserna komma ikapp dem när det blivit äldre. Flera har sökt sig tillbaka till oss och vill vara med och arbeta förebyggande.

Ett par, tre år av Parash Lamas liv försvann i operationer och skador. Både han och hans dåvarande flickvän blev fast inne i branden och lyftes avsvimmade ut av brandmän. I dag har de en åttaårig dotter tillsammans.

–Det gäller att tänka framåt, jag har gått vidare och utvecklats, betonar Parash som har utbildat sig och arbetar som fritidsledare och fältassistent.

Han har ingen plats för gärningsmännen i sina tankar, säger han som kände ett par av dem.

–Det lönar sig inte att tänka i hämndbanor. Vad som än händer ger det inte de tio åren tillbaka. Jag hoppas faktiskt att de gör något bra av sina egna liv efter straffet. De har ju också familjer som sörjer.