Planet med Dag Hammarskjöld kommer aldrig in för landning i Ndola minuterna efter midnatt den 18 september 1961. Besättningen svarar inte längre på radion när den anropas av kontrolltornet.

Ndola är en stor flygplats med erfaren personal. Det normala vore att följa reglerna, slå larm och starta ett räddningspådrag. Men istället förklarar den brittiske högkommissarien Lord Alport att Hammarskjöld antagligen ändrat sig och flugit någon annanstans. Detta trots att chefspiloten Hallonqvist på Hammarskjölds plan meddelat att de kan behöva tanka bränsle, att de ser Ndolas ljus och går ner för landning.

I strid med reglerna stängs flygplatsen. Men en polis som vid midnatt hört ett flygplan och sett ett kraftigt ljussken letar upp och väcker flygplatschefen Red Williams. Denne gör ingenting på sex timmar. Först sent på förmiddagen skickas flygplan upp för att leta i norr, söder och öster - men inte i väster som var inflygningsriktningen för Hammarskjölds plan vid landning.

Inte förrän 15.10, femton timmar efter kraschen, hittas planet. Klockan 15.45 kommer de första polisbilarna till platsen men finner då endast en överlevande, livvakten Harold Julien som avlider sex dagar senare.

- Baserat på det material jag samlat in är det sannolikt att Hammarskjöld blev dödad, säger den brittiska forskaren Susan Williams som skrivit den nyutkomna boken ”Who Killed Dag Hammarskjöld?”.

Enligt hennes bok var Ndola, som ligger nära Katanga, ett getingbo av legosoldater och -piloter som hatade FN och i synnerhet Hammarskjöld. De vitas styre i Afrika hotades och Hammarskjöld var symbolen för detta.

Ansvarig för den försenade räddningsinsatsen var överstelöjtnant Maurice Barber, chef för luftfartsmyndigheten. Trots detta blev just Barber den som ledde den första tekniska haveriutredningen. Det är på denna som alla följande utredningar byggt.

Barbers utredning kom fram till att Hammarskjölds plan legat för lågt och gått i backen på grund av pilotfel. En efterföljande rhodesisk kommission som förhörde vittnen slog fast att den inte ens kunde tänka sig att någon ville angripa planet ”eftersom det förde herr Hammarskjöld”. Vittnen, i huvudsak afrikaner, som sett eller hört flera flygplan och sett märkliga ljusfenomen avfärdades som otillförlitliga. Orsaken var istället att besättningen ”tillät planet att komma för långt ned”.

Även FN utredde, men kunde varken ange eller utesluta någon haveriorsak. Däremot underströk FN att piloterna kan ha störts inifrån planet eller utifrån.

Regeringen Erlander tillsatte i november 1961 en kommission som i maj 1962 inte fastnade för någon sannolik orsak alls. Däremot konstaterade den ”att samtliga tre kommissioners arbete kännetecknats av objektivitet, strävan efter fullständighet och noggrannhet”.

Men det var inte sant. I själva verket var de svenska observatörerna i Ndola starkt kritiska till de rhodesiska utredarna, visar strängt hemliga dokument som kommit fram senare. Ordförande Barber hade en förutfattad mening att allt var piloternas fel.

Barber struntade helt sonika i flera svenska synpunkter och önskemål. Rekonstruktioner utifrån olika vittnesmål som tydde på att planet angripits gjordes aldrig. I en strängt förtrolig rapport hem antydde de svenska flygsäkerhetsutredarna att Barber ”dikterades av politiska hänsyn”.

Den rhodesiske premiärministern Roy Welensky skrev redan dagen efter kraschen i ett privatbrev att pilotfel, alternativt en bomb ombord, orsakat den. Det var viktigt för honom att Rhodesia inte fick skulden: ”ni förstår, planet landade aldrig på rhodesiskt territorium eller i Katanga”.

Bland svenskarna ingick kriminalkommissarie Otto Danielsson vid Statspolisen (Säpo), senare känd för att ha avslöjats storspionen Stig Wennerström. Danielsson riktade hård kritik i 13 punkter mot utredarnas ”ensidighet” och deras åsikt ”att det här blott vore fråga om en vanlig flygolycka”. Misstänkta fynd på kraschplatsen undersöktes inte och irritationen var ömsesidig.

- Rhodesierna hatade Danielsson - att en person med den typen av expertis sändes ned till dem från Sverige, säger Susan William.

I en rapport som den högste britten Lord Alport sände till London klagades det över svenskarna. Dessa ”tillbringar mesta tiden med att söka igenom vraket efter kulhål, konstiga kulor, raket- och granatdelar, bevis för explosion ombord och eldgivning i luften”. Den brittiske utredaren Evans retade sig även på att den svenske diplomaten Ivan Bratt ville ha svar på varför FN-livvakten Serge Barrau var i cockpit när planet var på väg att landa.

”Kunde Barrau gjort någon observation genom fönstret, kunde han ha sett ett främmande föremål i närheten - som anföll eller inte anföll - och var han där för att varna besättningen?”. Det var frågor som Evans ansåg ovidkommande. Slutligen varnade Evans för att lita på vittnena, ”i synnerhet afrikanska vittnen”.

- Vittnesmål från afrikaner underkändes. Jag har inga skriftliga bevis, men det finns övertygande tecken på att planet sköts ned, säger Susan Williams.

Hon ifrågasätter även att man i Ndola inte visste var det saknade planet fanns under femton timmar. En uppgift som stödjer detta kommer från Brian Unwin, privatsekreterare till Lord Alport i ett inlägg i The Guardan den 24 augusti i år. Unwin vänder sig mot teorierna om en nedskjutning, men skriver också att de tidigt fick veta att planet störtat:

”Vi återvände till flygplatsbyggnaden i gryningen och hörde att ett federalt flygplan hade siktat vraket i närheten (...) vid middagstid fick vi höra att det var Hammarskjölds plan med endast en överlevande, en säkerhetsvakt”.

- Alports agerande är misstänkt. Det är helt klart att det skedde en mörkläggning av den rhodesiska regeringen, säger Susan Williams som i fyra år arbetat med sin bok.

Boken utmynnar - precis som den nyutkomna svenska boken, ”Midnatt i Kongo” - i att hemliga arkiv måste öppnas så att haveriorsaken kan utredas och klarläggas en gång för alla.