När E-nummersystemet introducerades 1983 var syftet att öka konsumentens förtroende för de moderna livsmedlen. Tillsatserna skulle nu kontrolleras betydligt bättre än tidigare, och de tilllåtna substanserna gavs ett unikt nummer.

Bokstaven E står för EU som har godkänt dessa tillsatser för användning i alla unionens länder. Listan sträcker sig från E100, som är färgämnet kurkumin, till E1520, lösningsmedlet propan-1,2-diol.

Att numrera ämnena och gruppera dem efter deras olika användningsområden sågs som en självklar lösning av de systembyggande tjänstemännen och politikerna. Det blir ordning och reda i den vildvuxna tillsatsfloran och det behöver inte råda något tvivel om vilken tillsats som åsyftas. Och idag används E-numren faktiskt även utanför EU-länderna.

Men förhoppningen att systemet skulle minska medborgarnas oro över de många tillsatserna i maten har kommit på skam. För åtskilliga matkunder har de teknologiskt klingande E-numren fått närmast motsatt verkan. Vem vill ha E471 i kåldolmarna, majonäsen eller glassen?

Så i de länder där tillsatsdebatten intensifieras brukar tillverkarna svara med att helt sonika ta bort de avtändande E-numren. Producenterna talar allt oftare om clean labels , det vill säga så rena innehållsförteckningar som möjligt. Och att rensa texten från de impopulära siffrorna, som dessutom framträder extra tydligt bland alla bokstäverna, brukar bli ett första steg.

Det är detta som just nu händer på den svenska marknaden. Producenterna känner av opinionsvindarna och suddar bort så många sifferkombinationer de kan. Den som söker efter E-nummer på förpackningarna till årets nya pinnglassar från exempelvis GB och Sia får leta länge.

Detta betyder dock inte att tillsatserna i sig är borttagna och ersatta med naturliga råvaror. Enligt gällande regler kan tillverkarna välja mellan att ange E-numret eller ämnets namn. Till exempel kan man antingen skriva förtjockningsmedel E440 eller förtjockningsmedel pektin.

Och för tillverkaren är det förstås en fråga om vad som verkar vara minst avtändande för kunden. Vanligtvis kommer man fram till att E-numret är mest svårsålt och gör som GB som lanserar den E-fria barnglassen Ice Age 3. Om företaget istället valt att deklarera vilka E-nummer glassen innehåller hade det blivit följande fem: E410, E412, E407, E471 och E330.

Just på glassar, med sina små ytor att ange innehållet på, borde det annars vara mer naturligt att välja E-numret framför de ofta ganska långa ämnesnamnen. Om man inte samtidigt sanerar produkterna från själva tillsatserna får fabrikanternas nya linje till följd att innehållsförteckningarna blir längre än tidigare. Och riskerar då att bli ännu mer svårlästa.

Att skriva ut citronsyra istället för E330 verkar vara ett givet val för det företag som vill snygga till sin innehållsförteckning. Citronsyra, som visserligen inte framställs av citron utan biotekniskt av mögelsvampar i glukos, känns bekant för livsmedelskunden och uppfattas knappast som något köphinder.

Men det finns andra fall då det kanske trots allt är mer gynnsamt att använda E-numret istället för att tvingas sätta ut en lång svåruttalad kemisk beteckning. Förmodligen skulle de flesta konsumenter ha något lättare att acceptera färgämnet E160f än det utskrivna namnet på den substans som detta E-nummer står för.

Eller vad sägs om beta-apo-8’-karotensyraetylester?