Om jag inte får dansa vill jag inte vara med i er revolution.

Orden är kanske, trots alla upptryckta t-shirts och kaffemuggar, inte den legendariska anarkisten och feministens Emma Goldmans. De är lite för bra för att vara sanna. Som Marie Antoinettes ökända råd till folkmassan som ville spetsa henne på en högaffel: Låt dem äta bakelser. Fast tvärtom.

Det gör kanske inte så mycket. De stämmer ändå rätt bra i sak. Den franska 1700-talsdrottningens kunskaper om folkets levnadsförhållanden lämnade med största sannolikhet en del övrigt att önska. Och Emma Goldman tackade inte nej till en svängom. Hon ville arbeta för förändring – mot kapitalism och för individens frihet. Och ha kul. Samtidigt. Alldeles oavsett vad hennes sippa, manliga agitatorkollegor tyckte då vid sekelskiftet 1900.

Så när Gudrun Schyman svänger sina sjyssta spiror på dansgolvet i en het tango i kvällens Let’s Dance följer hon, skulle man kunna säga, en gammal revolutionär och feministisk tradition.

Vad jag har förstått var till exempel inte heller 68-feminismen direkt asketisk. Det tömdes en hel del rödtjutspavor till de berömda linsgrytorna. Skakades rumpa i kollektivet. Och det verkar inte som att det alltid var så där himla noga med i vilken säng man till slut hamnade.

Själv hamnar jag alltid, numera, i äkta sängen – ok att det ibland blir lite sent efter både rödtjut och dans …

Kanske var det därför jag blev så fascinerad av den flåsigt upphaussade stämningen kring Schymans dansdebut. Efter pausen får vi se vem som för när en feminist dansar! (Notch, notch, know what I mean…), kittlade programledaren Jessica Almenäs i programmet förra veckan.

Som om feminister är någon slags udda varelser som man i vanliga fall bara ser på cirkus? Men jag kan egentligen inte klandra henne.

Som man bäddar får man ligga. Så här sa Fi-ledaren, i ett par av alla de intervjuer som publicerades inför premiärprogrammet: Jag hoppas att min medverkan bidrar till att fördomar om feminister som manshatande surkärringar som inte gillar glitter och glamour vädras ut. och Jag vill visa att jag inte är någon bitterfitta som kniper ihop benen, har hår under armarna och inte fått mig ett skjut på länge.

Herregud, Schyman, jag trodde att vi hade kommit längre. Du behöver inte ursäkta eller förklara dig.

Var kommer idén om bittra och håriga feminister ifrån? Behöver man ens ta sådant på allvar? Är Belinda Olsson bitter? Har Mia Skäringer inte sex? Är Mark Levengood hårig? Man kan tycka vad man vill om deras åsikter men…?

Det är ju inte det som det handlar om.

För mig är feminismen en befrielserörelse. För kvinnor och för män. Jag säger som Emma Goldman faktiskt sa (eller skrev om man ska vara petnoga): ”Jag vill ha frihet, rätten att uttrycka mig själv, allas rätt till vackra, strålande saker.”

Så dansa på, Gudrun. Sexigt om du känner för det. Med benen åt vilka håll du vill. Och med eller utan hår under armarna.