Jag står en tidig morgon på Slussen, just i svängen där en kvinnlig cyklist blev dödad häromveckan. Hon skulle trampa rakt fram, bredvid stod en lastbil som skulle svänga höger och inte såg henne; hon stod just i hans döda vinkel. Nu ligger buketter med blommor på trottoaren, handskrivna brev om kärlek och sorg och det ofattbara att hon inte längre finns, hon som enligt en bild var så full av liv, fram till de där sista tramptagen.

Det är en väg jag själv cyklar varje dag och jag sätter mig på huk bredvid rosorna, klappar asfalten. Nerifrån Riddarfjärden kommer en vind, den är kall och viskar att det kunde ha varit jag som krossats där på gatan. Visst hade det kunnat vara jag. För det är de kvinnliga cyklisterna som är mest utsatta, lever farligast.

Det är min egen läkare som varnar när han ser min cykelkorg. Jag söker honom för något helt annat, det är ett återbesök, en allmän koll, men han tar upp cyklingen, talar om könsskillnaden. Att det ofta är kvinnor som står där snällt bredvid bilar, långtradare, bussar och sedan inte hinner undan, om och när olyckan är framme. Medan manliga cyklister ställer sig framför tunga fordon vid rödlyse även om det inte finns några cykelboxar och sedan accelererar snabbare än den som sitter vid ratten.

Jag vill inte bli man, genomgå könsbyte, för att kunna cykla genom Stockholm. I stället vänder jag mig direkt till politikerna i Stadshuset, undrar hur i hela friden de tänkt när de blandar ihop bilar, cyklister och fotgängare på samma utrymme – eller på vägar som korsar varandra, utan förvarning?

Det kostar våra liv. Blodet rinner bokstavligen på Stockholms gator.

I samma veva frågar jag de som nästan prejat mig bara senaste veckan: Du som stod parkerad med din bil på cykelbanan vid Medborgarplatsen och svängde rakt ut – var hade du tänkt att jag skulle ta vägen?

Du som pressade in din buss tätt intill en annan buss vid Slussen trots att du såg mig mitt i gatan – var hade du tänkt att jag skulle ta vägen?

Du som också hörde att det kom en ambulans på Vasagatan och insåg att jag inte skulle hinna undan om du inte bromsade in – var hade du tänkt att jag skulle ta vägen?

Du som sladdade in din turistbuss på cykelbanan längs Katarinavägen, trots att du såg att jag inte kunde väja – var hade du tänkt att jag skulle ta vägen?

Jag krossades inte mot hård asfalt, lyckligtvis kom jag undan och rullar vidare. Andra kvinnor vågar inte, har ställt undan sina cyklar.

Kära medsystrar – och alla andra cyklister som känner sig trängda i trafiken – nu manar jag till upprop. Vi måste återta rätten att cykla båda sakta och lagligt, utan risk för att bli överkörda. Eller i sista stund räddade av en icke garanterad skyddsängel.