Bilden visar små barn som med knutna nävar demonstrerar utanför en amerikansk militärbas i Kabul och i mina öron ljuder minnet av min dotters sång när hon var i deras ålder: ”Gud är så dum, han är så jätte-, jättedum. Han gillar inte dig och inte mig…” Hon hade gjort sin egen tolkning av den svenska punkgruppen Ebba Gröns låt ”Häng gud”. Jag hade köpt deras samlings-cd i någon slags tonårsnostalgi och brukade lyssna på den när jag körde henne till skolan och fotbollsträningarna och nioåringen i baksätet blev så klart inspirerad.

I Ebba Gröns version är texten något mer avancerad – och hädisk. De sjunger: ”Gud gillar inte fattiga och gud gillar inte svartingar och inte fan gillar han dig, han har glömt dig för länge sen. Häng gud.” I filmen ”Ebba the movie” från 1982 framförde bandets frontgestalt Joakim Thåström till och med låten på orgel i en svensk kyrka. Klippet finns att se på Youtube och är ett tips som utgångspunkt för diskussioner i skolans samhälls- och religionskunskap eller bara hemma i familjen.

För nu, trettio år senare, dömdes de ryska tjejerna i det feministiska punkkollektivet Pussy Riot till två års fängelse för att de headbangat i färggranna rånarluvor och sjungit hädiskt i Frälsarkatedralen i Moskva. Nu sjuder det lite här och där i den muslimska världen – och folk har fått sätta livet till – med svepskälet att någon klåpare i USA producerat filmen Innocence of muslims. En film som av trailern mest framstår som ett misslyckat försök att göra en variant på den lysande satiren ”Life of Brian”, fast den här gången med islam och profeten Mohammed i fokus. Monty Pythons klassiker från 1979 driver som bekant friskt med judendom, kristendom och religion i största allmänhet och förbjöds för övrigt när det begav sig att visas i Norge, Italien och Irland.

På den tiden gick jag i sjätte klass och psalmboken låg i översta lådan i skolbänken. När en klasskompis till mig vägrade sjunga ur den på en morgonsamling och istället slängde den i golvet fick han en örfil av vår frireligiösa magister. Ett par år senare konfirmerades jag, det gjorde nästan alla på den tiden. Inte konstigt att Ebba Grön slog ner som en bomb bland oss. De var inte på något sätt först med att se religion som politik, men med sina långfingrar i ansiktet på hela etablissemanget fungerade de som ögonöppnare för många i min generation.

Sedan dess har religion och tro blivit allt mer ett rent andligt, personligt val (21 procent av svenskarna tror till exempel på spöken). Det sjungs inte längre psalmer i de svenska skolorna och bara 32 procent av 15-åringarna konfirmerade sig förra året, min dotter var inte en av dem.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Det ska vi vara glada för. I många andra länder är valet inte lika fritt. För många barn finns bara ett sätt att tro, en religion, en gud. Och det finns alltid någon makthavare eller krigsherre i bakgrunden som tjänar på att det förblir så.

De uppretade småpojkarna i Kabul springer deras ärenden när de rusar fram på gatan med arga ögon och skrikande försvarar sin profet. De är guds soldater, ovetande om att hen har glömt dem för länge sen.