För några veckor sedan sköt en välriktad amerikansk robot sönder en spionsatellit som slutat fungera. Händelsen kan tolkas som en signal till Kina som ett år tidigare gjort samma sak – vilket då utlöste en amerikansk diplomatisk protest. Men det officiella skälet till den amerikanska nedskjutningen var att man ville undvika att det extremt giftiga drivmedlet spreds.

–Hydrazin är det gängse bränslet i satelliter idag. Men det är så farligt att det inte får transporteras med flygplan utan bara per båt. Det är både giftigt och cancerframkallande, säger Rolf Möllerberg, vd för Ecaps, ett dotterbolag till statliga Rymdbolaget.

För drygt tio år sedan fick den svenska rymdverksamhetens nestor Sven Grahn och rymdforskaren Kjell Anflo tillsammans med FOI idén till ett mindre giftigt bränsle. Grunden skulle vara ammoniumdinitramid, ADN, ett ämne med anor från kalla kriget.

I Sovjetunionen experimenterade man i slutet av 1970-talet med ADN i raketbränsle för att undvika den avslöjande rökutvecklingen. Om försöken lyckats kunde USA:s förvarningssystem ha satts ur spel, eftersom det delvis byggde på att känna igen rökplymerna efter avfyrade robotar.

Men i slutet av 1980-talet skedde en viss utveckling av ADN istället vid Stanford i USA.

Den svenska ADN-forskningen inled­des på FOI (tidigare Försvarets forskningsanstalt) och har skett i samarbete med flera forskningsinstitut och företag.

Att ADN-bränslet är betydligt mindre giftigt än hydrazin ger många fördelar.

–Det behövs visserligen handskar och ögonskydd för att hantera vårt bränsle. Men när satelliter tankas med hydrazin krävs täta skyddsdräkter med andningsmask och lufttillförsel utifrån. Och hela området måste vara utrymt, säger Rolf Möllerberg.

En sådan tankning kan kosta 4–5 miljoner kronor – att jämföra med kanske några hundratusen för ADN. Och får Rymdbolaget bara nödvändiga tillstånd kan man spara in även det genom att satelliten skeppas iväg till uppskjutningsplatsen tankad och klar.

–Det öppnar nya perspektiv för hur satelliter kan användas. Exempelvis kan man tänka sig färdigtankade satelliter ombord på krigsfartyg – en typ av ”on-demand-satelliter”, säger Svante Stenbom, försäljningsansvarig på Rymdbolaget. Han påpekar att det inte bara skulle vara intressant att skjuta upp dem i krigssituationer utan även vid nöd­lägen, som tsunamikatastrofen.

Bränslesystemet är testat och klart, men vidareförsäljningen hänger nu på att man kan visa att det också fungerar i rymden.

–Det är enda sättet att få den konservativa rymdbranschen att ta till sig ny teknik. Eftersom projekten kräver så lång tid och är så dyrbara håller man sig helst till beprövade metoder, säger Rolf Möllerberg.

Under första halvåret nästa år ska den svenska Prismasatelliten skjutas upp. Det ger chansen att testa det nya bränslet. Men det sker med både hängslen och livrem. Förutom det nya ADN-bränslet får satelliten även ett traditionellt hydrazinsystem plus ytterligare ett tredje, mikromekaniskt system.

–Tack vare att vi ägs av Rymdbolaget får vi möjlighet att genomföra ett test i rymden så vi kan visa att systemet håller vad det lovar, säger Rolf Möllerberg.

Systemet till Prisma är redan levererat och inbyggt i satelliten, som tar form i Rymdbolagets renrum i källaren i Solna. Så nu är det bara för uppfinnarna att invänta uppskjutningen nästa år. Under tiden skriver man offerter för framtida projekt. 16 köpare har ­visat intresse. Men systemet är krigsmaterielklassat och kräver licens för att få säljas utomlands.

Projektet med flytande ADN-bränsle siktar främst in sig på små styrmotorer till satelliter. Nästa steg är att skala upp motorn för att även kunna styra raketer.

Men själva uppskjutningen kräver annan teknik. Sedan två år pågår ett svenskt projekt som också har sin grund i FOI:s ADN-experiment. Det siktar mot ett fast bränsle för de väldiga bärraketerna.

–Det finns stora behov av miljö­vänliga alternativ även där, när en enda uppskjutning av en rymdfärja släpper ut klorföreningar med ett klorinnehåll motsvarande 550 ton koncentrerad saltsyra. Raketuppskjutningar misstänks också skada ozonlagret, ­säger Tore Brinck, professor i‑kvantkemi på KTH. Han leder fast­bränsle­projektet, som huvud­sakligen finan­sieras via Vetenskapsrådet.

–Vårt projekt har en lite längre bit kvar jämfört med det flytande bränslet. Men vi räknar med att de nya typerna av bränslen förutom att vara bättre för miljön också ska ge bättre ­prestanda – ökad lastkapacitet ­eller längre räckvidd, säger han.