I onsdags åt Fredrik Reinfeldt frukost med klimatsuperstjärnan och fredpristagaren Al Gore. Dagen efter skrev statsministern i Lissabon under det nya EU-fördraget som slår fast att EU:s miljöpolitik särskilt syftar till att ”bekämpa klimatförändringen”.

Samma dag i Stockholm presenterade biståndsminister Gunilla Carlsson de elva personer från hela världen som i en ny svensk klimatkommission ska lägga fram förslag om en grönare global biståndspolitik.

I fredags debatterade riksdagen den borgerliga regeringens budgetförslag om att höja skatten på koldioxid. Och samtidigt fortsatte Sveriges miljöminister Andreas Carlgren klimatförhandlingarna på FN-mötet på Bali.

Allt är klimat när år 2007 går mot sitt slut. Så sent som förra veckan blev alla sju partierna i försvarsberedningen överens om att det största säkerhetspolitiska hotet just nu är, javisst, miljöpåverkan och klimatförändringar.

Miljöpartiet har ju helhjärtat pekat på olika aspekter av de här problemen ända sedan grundandet för 26 år sedan. Det är själva grunden för dess existens. Alltså kan språk- rören luta sig tillbaka och välkomna nyfrälsta väljarskaror som söker sig till partiet som först av alla slog larm om hotet?

Nej, det är nästan ett mirakulöst misslyckande, men miljöpartiet står som bäst och stampar i opinionsmätningarna. I SCB:s novembermätning i torsdags fick partiet 5,2 procent, samma svaga siffra som i valet. Och i dagens SvD Sifo får de gröna 5,6 procent.

Miljöpartiets problem är att när intresset för klimatfrågan har växt har de andra partierna anpassat sig, och ibland i ett hisnande tempo. Moderaterna bekämpade i opposition gröna elcertifikat, höjd bensinskatt och grön skatteväxling.

Nu är det regeringspolitik och i sitt tal till fredspristagarna i onsdags anslöt sig Fredrik Reinfeldt helhjärtat till den skatteväxlingens princip: att flytta skatt på arbete till skatt på miljöförstöring. ”Jag håller med Mr Gore” förklarade statsministern.

Och så sent som i början av december övergav kristdemokraterna officiellt linjen att skatten på bensin borde sänkas.

De här och andra politiska anpassningar har alltså minskat miljöpartiets möjligeter att tjäna väljarstöd på det nya klimatintresset. Men en genomgång av miljöpartiets historia visar att det inte är bra valresultat som har gett partiet mest inflytande.

2002 fick de gröna mediokra 4,6 procent men tvingade s-regeringen att gå med på torskstopp, friår, försvarsbesparingar och trängselskatt. Skälet var att de gröna parallellförhandlade om en regering med de borgerliga, utom moderaterna.

En sådan regering skulle dock ha varit beroende av moderat stöd, och att dåvarande moderatledaren Bo Lundgren uteslöt höjda miljöskatter bidrog till att den blev omöjlig.

Moderaternas förändring gäller miljöskatter men också feminism, HBT-frågor, förvarspolitik eller resurser till den offentliga sektorn: på nästan alla punkter står de ”nya moderaterna” idag närmare miljöpartiet än vad moderaterna gjorde 2002.

Sedan tidigare är ju mp och de borgerliga ganska överens om synen på småföretag och friskolor, och i familjepolitiken vill de gröna ha något som liknar ”vårdnadsbidrag”: man ska få ersättning för att vara hemma med barnen.

Klimatfrågan har bidragit till att göra partierna mer lika men det betyder inte att en regering med moderater och miljöpartister är sannolik: bara att den är något mindre osannolik än 2002.

Och att miljöpartiet i ett liknande läge 2010 skulle kunna ta ännu bättre betalt för sina mandat.