I det grekiska ödesdramat prövas Europa i ett storskaligt och långvarigt stresstest. Hur det än slutar blir det plågsamt och varken Grekland eller Europa kommer efteråt att vara sig likt. Under tiden bör vi göra oss kvitt en del vaneföreställningar, exempelvis att se de grekiska nödlånen som gåvor och att se skuldavskrivning som en enkel, smärtfri lösning. Krisen är strukturell och kan bara övervinnas med genomgripande förändringar.

Inom EU har Grekland länge betraktats som en försumbar randstat. I en kombination av diplomatisk artighet och önsketänkande har man hoppats att politiker som Karamanlis, Simitis och Papandreou kunde bygga upp en väl fungerande nationalstat. Idag framstår den centrala regeringsmakten alltjämt som maktlös. Både i statsapparaten och i samhället lever starka arkaiska traditioner. Ingen vet precist hur många som är anställda i staten. Ingen vet precist hur omfattande den svarta ekonomin är. Ingen vet precist hur mycket som försvinner i skattefusk. Ingen vet precist vilken förmögenhet som den i princip skattebefriade ortodoxa kyrkan förvaltar.

Fragmentariska uppgifter som att hundratals läkare i de rikaste delarna av Aten tjänar under 10000 euro om året sätter fantasin i rörelse. Liksom att privata banktillgodohavanden sjunkit med över 30 miljarder euro det senaste året.

Vi kan naturligtvis hånflina och moralisera över tillståndet i Grekland, men vi bör då inte glömma Europas ansvar. Exempelvis att en av de största korruptionsskandalerna in- begriper tyska Siemens. När Grekland togs in i EU för trettio år sedan och i eurozonen för tio år sedan var motiven politiska. Europas ledare hoppades därigenom stabilisera demokratin och påskynda moderniseringen. Men Europas politiker avstod från att utöva den mjuka maktens inflytande som sägs vara EU:s specialitet. Och de internationella finansmarknaderna försov sig.

När nu försummelserna hinner ifatt oss har den ekonomiska och finansiella sammanflätningen gått så långt att Greklands öde blivit ett gemensamt europeiskt problem. Och nu räcker det inte med artig välvilja för att komma till rätta med de arkaiska strukturerna. Det krävs hårdhänt styrning. Den mjuka politikens försummelser leder till förmyndarstyre, något som grekerna har lång historisk erfarenhet av.

På ett europeiskt plan kan vi se hur politiken nu försöker hinna ifatt marknaden. Genom finanskrisen håller EU på att få den förstärkta ekonomiska samordning som politikerna avvisade vid toppmötet i Maastricht för tjugo år sedan. Dagens generation politiska ledare kan tvingas ta sådana steg – för att rädda den gemensamma valutan. Den förstärkta politiska sammanhållningen kan komma bakvägen, trots att ingen verkar vilja ha den.

Krisen katalyserar alternativen, fördjupad politisk gemenskap eller europeiskt sönderfall. Och ingen vet med säkerhet vad som händer, varken i Europa eller i Grekland.