”En gråkall aprilmorgon 1850 samlades några män, kvinnor och barn från Ljuders socken i Småland för att utvandra till Amerika. De kom från de små stugornas och de stora barnkullarnas land. De hade gjort uppror mot fattigdomen och nöden, mot det ändlösa slitet på stenbundna åkrar, mot prästens och länsmans myndiga överhet”.
Beskrivningen av Vilhelm Mobergs storslagna romanserie om Kristina och Karl-Oskar handlar om en odödlig litterär gestaltning – men också om människans nedärvda önskan och förmåga att sträva mot en bättre tillvaro.
Just i dessa dagar är det en tänkvärd påminnelse att 1,3 miljoner svenskar gav sig iväg på den tunga och strapatsfyllda färden mot det nya landet i väster. Längtan efter frihet, materiellt välstånd och tolerans var det som drev dem. Idag utgör drömmen om ett bättre liv inte något legitimt skäl för att bli mottagen i den rika delen av världen. Gränserna är stängda för dem som likt svenska utvandrare på 1850-talet tröttnat på en tillvaro i armod och förtryck. Uppehållstillstånd ges i princip endast till den som är hotad till livet.
Ingen hävdar att enskilda länder på egen hand kan axla ansvaret för världens flyktingar, de flesta inser att öppna gränser inte är lösningen – på samma sätt är det uppenbart att fungerande integration utgör själva förutsättningen för en lyckad invandringspolitik.
Men ur denna samsyn, byggd på rationalitet och politiska realiteter, växer samtidigt ett förhållningssätt som äventyrar väsentliga värderingar. Om enskilda personer identifieras utifrån etnisk tillhörighet, inte utifrån sitt unika värde, undergrävs grundläggande mänskliga rättigheter.
När Sverigedemokraterna i sitt invandringspolitiskaprogram slår fast att ”en alltför stor invandring kommit att hota den nationella identiteten” är det
invandrare generellt som ifrågasätts.
När samma partis företrädare talar om ”en mer restriktiv invandring” och ”återsändande av flyktingar”, är den enskilda människans situation inte relevant. När det i partiets idéprogram talas om att ”Sverige är svenskarnas land” och att det svenska medborgarskapet är ”ett privilegium avsett för svenskar”, exkluderas invandrare per definition.
I denna syn på invandring är det egoism och egenintresse som blir vägledande – när ”svensk- heten ska stärkas” krymper utrymmet för medmänsklighet och empati. Om detta borde diskussionen med Sverigedemokraterna handla.
Öppen och uppriktig debatt är en självklarhet i varje demokratiskt samhälle. Allt för länge har det varit svårt att kritisera invandringspolitiken och bristen på fungerande integration utan att mötas av till- mälen om främlingsfientlighet och rasism.
Ändå är det inte i synen på den förda politiken som den avgörande ideologiska skiljelinjen finns. Den finns i definitionen av demokratins innehåll – mellan dem som relativiserar människovärdet och dem som står upp för humanitet och alla människors lika värde.
Kristina, Karl-Oskar och den lilla gruppen från Ljuders socken i Småland fick mat och tak över
huvudet av pastor Jackson
i Stillwater – de välkomnades
i det nya landet.
Var hade de varit välkomna idag?
