Jag har alltid varit en gränsgångare. En som korsat länders och språkens gränser. Trons, otrons och tvivlets gränser. Mycket har jag upplevt och förundrats över under dessa resor. En av de märkligaste upptäckter gjorde jag då tiden för alla dessa färder och irrfärder närmade sig sitt slut. Den fanns alldeles runt knuten, närmare bestämt i kapellet till Birgittasystrarnas kloster och gästhem i Djursholm.
Krucifixet bakom altaret, helgedomens hjärtpunkt, inramas av ett milt, ovalt ljussken från en i taket inbyggd ljuskägla.
Träsnidaren gjorde ett omsorgsfullt arbete när han kopierade originalet av det sönderhuggna krucifixet från 1300–talet. Men det som är så enastående, så gripande och överraskande är ansikts-uttrycket mannen på korset bär.
Hans sista ord var, enligt den bibliska berättelsen, ”Det är fullbordat”. Romarnas vanliga sätt att avrätta sina verkliga eller förmenta fiender var inte bara korsfästelsen, den beledsagades av den grymmaste tortyr. Och anletsdragen hos alla de framställningar av korsfästa jag sett bär spår av och vittnar om genomgångna lidanden och grymma plågor. Mot den bakgrunden förefaller orden ”Det är fullbordat” självklara.
Men mannen på korset i Birgittasystrarnas kapell ger orden en ny innebörd. Hans ansikte speglar ett slags ljuvhet, om ordet är tillåtet i sammanhanget. Ett anlete som utstrålar en frid över allt förstånd. En tröst, förtröstan och tillit. De utbredda, fastspikade armarna känns som ett erbjudande, en inbjudan.
Nej, jag är varken troende eller icke troende, varken from eller en bildstormare av Christer Sturmarks slag. Men som sagt så är jag en gränsgångare. Måhända finns det ännu en gräns att överskrida, ännu en upptäckt att göra. Det gäller att aldrig säga aldrig till möjligheternas möjlighet – hur osannolik den än må förefalla.
Hos Birgittasystrarna finns det, som sig bör, också en Madonna-staty. En mycket vacker, ung midjesmal judisk kvinna med Himladrottningens krona på huvudet. Sitt barn visar hon fram på utsträckt arm.
Jag, som tror mer på Newton än underverk blir hjärteängslig varje gång jag ser på den välnärda, några månader gamla babyn som utan stöd sitter på sin mors handflata. När som helst måste han trilla ner, flera meter i stengolvet. Men nej, han sitter och leker förnöjd med äpplet, eller kanske är det världsalltet, klotet, han håller i sin hand.
Visst, vad vore katolsk fromhet utan humor. Även en hedning kan smila glad åt den.
Katolska konvertiter tar däremot ofta allting gravallvarligt och träget bokstavligt. Låt oss då hoppas att även de under det nya året kan finna ännu en möjlighet, ännu en gräns att överskrida.
Cordelia Edvardson är flerfaldigt prisbelönad, tidigare SvD-korrespondent i Jerusalem. cordelia.edvardson@svd.se
