Köpenhamn

Är du mycket troende Dhahri, frågar plötsligt åklagare Henrik Plæhn.

– Jag är troende. Ibland mycket, ibland mindre. Det går upp och ned, säger den 46-årige Mounir Dhahri, som för andra dagen i rad sitter i vittnesbåset.

Tillsammans med tre svenska medborgare är han åtalad för förberedelse till terroristbrott mot den danska tidningen Jyllands-Posten den 29 december 2010.

Mounir Dhahri, iklädd blå och vitrandig tröja och med håret i stram hästsvans, sitter oroligt på sin stol bredvid den svenske tolken. Fötterna rör sig under stolen och han tvekar ofta några sekunder innan han svarar.

I måndags fick han svara på frågor om perioden från september 2008 till oktober 2010, då han befunnit sig utomlands. Själv säger han att han luffade runt i Europa, men kan inte nämna någon person han mött.

Åklagare Henrik Plæhn är säker på att Mounir Dhahri befann sig i Waziristan i Pakistan, den del av landet som kontrolleras av olika terrornätverk.

Till sin hjälp har åklagaren en lång rad fysiska bevis: telefonavlyssningar mellan Dhahris mobil och ett nummer i Pakistan, pengaöverföringar, mejl och vittnesmål från den medåtalade vännen Sabhi Zalouti.

Och alltmer framträder bilden under förhören av hur gruppen varit uppbyggd.

Mounir Dhahri har varit ledaren och drivkraften – enligt åklagaren ”en man med ett uppdrag” från Pakistan. Sabhi Zalouti, som drog sig ur på vägen mot Köpenhamn, har stått för logistiken och fixat både bil och lägenhet. Omar Abdalla Aboelazm har varit springpojken och bland annat handlat buntband på Bauhaus. Munir Awads roll är fortfarande lite oklar, och han nämns inte ofta i förhören.

Samma kaxighet upplevde man hos Dhahri, som under förhören pratade öppet om sin kriminella bana, och skyllde Köpenhamnsbesöket på att han skulle få sin maskinpistol reparerad hos en vapenhandlare han kallar Mischo.

Hur det gick till när Mounir Dhahri radikaliserades vet bara han själv.

Grannar till honom beskriver förändringen; hur den vanlige killen i jeans och t-shirt plötsligt klädde sig i fotsid rock och lät skägget växa. De tidigare artiga hälsningarna i trapphuset blev kortare, tonen mörkare.

– Han verkade paranoid, säger en person som bodde nära Dhahri.

Majoriteten av de boende på Wollmar Yxkullsgatan på Södermalm i Stockholm hade inte mer än ”tvättstugekontakt” med honom, men några kom lite närmare.

Som den dam han en gång anförtrodde sin dröm: att bli pedagog på det behandlingshem han själv varit intagen på.

Dhahri hade ett trassligt förflutet. Problem med alkohol och droger, dömd för att ha hotat döda två anställda i en Seven Eleven-butik samt skulder hos Kronofogden.

Två gånger har han dömts för misshandel av de två kvinnor han har barn med.

– Det var alltid problem med frun. Någon period bodde dottern hos honom, han verkade förtjust, säger en granne.

När grannen först lärde känna Dhahri var han en bland andra. Sedan började allt fler vänner hälsa på, och sakta förändrades de vanor Mounir Dhahri hade.

– De samlades ofta i våra gemensamma lokaler och lagade mat, inför ramadan osade det underbara grytor i hela huset. Ibland kom männen med stora trunkar. Någon gång tränade de karatesparkar på gården.

Samstämmigt berättar grannarna hur stolt Dhahri var när han genom arbetsförmedlingen fick praktisera som vaktmästare i moskén vid Medborgarplatsen på Södermalm. Han städade och utförde enklare sysslor. Imamen Mahmoud Khalfi säger att han respekterade reglerna och gjorde allt han blev tillsagd. Omgivningen fann honom snäll och hjälpsam.

– Det hände att han tog hemlösa med hem till sig över natten, säger Khalfi.

Men den nu misstänkte Dhahri hade fler sidor. Då förändringen tagit fart satte även det som av omgivningen uppfattades som paranoia in. Till en granne sade han att husets gemensamma lokal, där han hållit sina fester, övervakades av Säpo.

I maj 2009 slutade Mounir Dhahri plötsligt betala hyran för sin tvåa på Wollmar Yxkullsgatan. Strax innan hade han försvunnit, vart visste ingen.

– Han åkte väl utomlands, säger en av grannarna.

Mahmoud Khalfi tror inte på att Dhahri är den som skulle varit ledande i det planerade angreppet mot Jyllands-Posten.

– Han var så naiv. Han sade själv att han såg sig som svag och lättpåverkad. Av det jag sett saknar han ledaregenskaper, han är inte den som tar initiativ.