Hur kan ett parti vars ordförande har råd att köpa ett gods för 12,5 miljoner kronor, samtidigt ha föreningar som fortfarande kallar sig ”arbetarekommuner”? Som sjunger sånger med textrader som ”mot den förödande guldkalven stod/kampen med glödande känslor och mod”?
Jo, därför att det gör det möjligt att både äta kakan och ha den kvar.
När socialdemokratin summerar sitt tioåriga maktinnehav sedan segern i valet 1994, snålar man givetvis inte med självberöm. På socialdemokraternas hemsida berättar utbildningsminister Thomas Östros att det gångna decenniets investeringar i utbildning och forskning saknar motstycke i Sverige. De årliga anslagen på utbildning, forskning och studiestöd är nu 30 miljarder kronor högre än för tio år sedan.
Andra ministrar berättar om likartade framgångar från andra områden.
Grundanslaget är att goda resultat i politiken är lika med hur mycket mer av offentliga medel man har gjort av med jämfört med föregående år eller sina föregångare.
Men varken självberöm eller mängden
använda offentliga medel som mått på framgång är ovanliga i politiken. I t ex biståndspolitiken är betinget just att årligen göra av med en viss andel av värdet av den samlade nationalprodukten. Där brukar även borgerliga partier tävla med socialdemokratin och med varandra om vem som vill göra av med mest.
Det som främst utmärker socialdemokratin är förmågan att oblygt ta åt sig äran av allt som är bra och inte vilja ta ansvar för något som är dåligt, och ej bli motsagd på den punkten.

När sålunda finansminister Bosse Ringholm för några veckor sedan summerade socialdemokraternas tio år vid makten visste också han att berätta hur mycket bättre Sverige hade blivit (DN 23/7). Det hade inte bara blivit bättre med ekonomin och jobben: ”Överlevnaden i cancersjukdomar förbättras ständigt”, skrev finansministern.
Ungefär samtidigt skrev partisekreteraren Lars Stjernkvist sitt årliga värvningsbrev till partimedlemmarna:
”Visst känner väl du någon som är arg, som skriker av ilska över att se hur människor far
illa i detta välfärdsland?”
Och som socialdemokraterna säger i Vår vision: ”Men fortfarande fördelas livschanserna ojämlikt i Sverige. Kampen mot de orättvisor och klyftor som fortfarande skiljer människor i vårt land måste fortsätta.”
Går det bra för Sverige, blir du fri från cancern, tacka Persson. Går det illa, är du fortfarande krasslig? Då måste kampen mot orättvisorna fortsätta.

När socialdemokratin efter andra världskriget ställde planhushållningstankarna på hyllan, tog den också det steg som har gett partiet möjligheten att både ha makten och utmana den. Tudelningen mellan politisk och ekonomisk makt har möjliggjort detta.
Politisk makt, socialdemokratisk sådan, är av godo. Ekonomisk makt, kapitalets makt, är av ondo.
Man kan vara både maktparti och oppositionsparti samtidigt, och så länge som ekonomin inte är socialiserad, förstatligad, kan den sfären alltid bära hundhuvudet för diverse tillkortakommanden. Är folk sjukskrivna i övermått? Arbetsgivarnas fel. Står invandrare utanför
arbetsmarknaden? Arbetsgivarnas fel. Är andelen fattiga hög? Klyftorna ska bekämpas. Upp till kamp emot kvalen.

Förlegade begrepp som arbetarekommuner, organisationsnamn som Unga örnar och sånger som talar om träldomens grift och makten som ett rovdjur blir några av de medel med vilka partiets eget folk, även dess elit, kan behålla illusionen att de inte är en del av makten.
Folk som aldrig har haft ett jobb utanför partiorganisationen, rörelsens förgreningar eller offentligt betalda politiska uppdrag, pampen, ministern med pension efter sex år som statsråd, landshövdingen och generaldirektören med partibok, de kan alla fortsätta ha kvar klasskänslan från ungdomsåren, hålla varandra i hand på partikongressen och sjunga: ”I sin förgudning avskyvärda/månn guldets kungar nånsin haft/ett annat mål än att bli närda/av proletärens arbetskraft.”
Och sedan kan godsägaren, partiordföranden, med gott samvete och säkert helt utan samvetskval fortsätta att förlöjliga borgerliga partiledare för att de har köpt
villor i förment exklusiva Stockholmsförorter.
Socialdemokratins styrka | Att äta kakan och ha den kvar