Nu mår jag bättre igen, tack, men tidigare i veckan gick jag igenom en dag av ofrivillig självspäkning: ett helt dygn utan mobiltelefon. Tidigare hade jag inte reflekterat över vad det skulle kunna innebära.

Nu gjorde en obetänksamhet att mobilen och jag var på olika ställen och genast bekräftades det gamla talesättet att man inte saknar kon förrän gräset är grönare på andra sidan. Eller var det ”tomma bås ekar mest”? Någon snusförnuftig sentens ur Bondepraktikan eller Bibeln är det hursomhelst. Mobilen var där. Jag var här. Det var fel.

Fickan kändes tom medan huvudet fylldes av oroliga frågor. Har någon ringt? Kanske lämnat ett viktigt meddelande? Ett smickrande erbjudande som måste besvaras genast? Hur fasen lyssnar man av telefonen utan telefonen? Vad är klockan? Javisst ja, jag har ju en på armen också …

Det var inte så att jag tappat bort manicken. Jag visste var den fanns och kunde få det retsamt bekräftat på min surfplatta med appen Hitta min iFåne. Där visades med kuslig precision på en karta och satellitbild var fanstyget låg. Utom räckhåll, som bekant.

Rastlöst beslöt jag mig för att döda tid genom att ge mig ut och köpa de där garderobsinsatserna som vi behövde från Ikea. Efter att ha simmat motströms i kundhavet Folke och rundat kuddhögen Plufs stod jag äntligen i fred framför Pax och skulle ta fram våra mått som jag antecknat – i telefonen.

”Men vaf…”, som Berglins figurer säger.

Således fanns heller inget att ringa med för att hämta in uppgifterna. Det blev vad som på kommunalsvenska kallas en förgävesresa. Och en tråkig sådan också, utan den kära lilla skärmen att glo på.

Jag började oroa mig för vad som kunde ha hänt i världen utan att jag omedelbart kände till det. Och så var det återigen detta med att någon kunde ha ringt. Och att det hade varit bra att kunna ta en bild av den där hyllan. Och att kunna mejla och messa nu, omedelbart, genast, bums!

Det är rent pinsamt med detta smartfåneberoende! Men jag är tydligen ett offer för tidsandan.

Nyligen bekände journalisten Emanuel Karlsten i DN att han börjat sitta ner när han kissar, inte av sanitära skäl utan för att kunna kolla in sin smartfåne. Folk i hans omgivning hade till och med börjat ”blindskita” det vill säga låtsas göra det när de egentligen bara ville få extra, avskild tid för sin telefon.

Det var en lika intressant som relevant sociologisk iakttagelse. Karlsten hade nu börjat inse att det var en osund skräck för så kallad dötid, vilken i själva verket kan vara tid för eftertanke och återhämtning. Det låter klokt.

Smartfåneriet, som jag alltså är lätt hemfallen åt, är vår tids navelskådande. De tunga missbrukarna tillämpar det dessutom ogenerat mitt under umgänget med vänner, bekanta och arbetskamrater. För även om telefonpillandet kan påstås handla om kommunikation med andra människor så är det i grunden att prioritera sig själv och sitt perspektiv. Den som under ett sammanträde eller en fikarast pekfingrar på sin smartfåne är liksom inte där längre.