”Kinesiska föräldrar kan beordra sina barn att få toppbetyg i alla ämnen. Västerländska föräldrar kan bara säga till dem att göra sitt bästa.” Bokaktuella kinesamerikanen Amy Chuas debattartikel ”Why Chinese mothers are superior” i Wall Street Journal nyligen utlöste vad en twitterkommentator kallade ”Det globala mammakriget”.
Chuas recept på att få fram ett framgångsrikt barn med bra självförtroende är att vara ett elakt kontrollfreak. Här är några saker Chuas två döttrar Lulu and Sophia aldrig fick göra: ”sova över hos vänner, leka hos vänner, vara med i en skolpjäs, se på tv eller spela dataspel, välja hobbies, inte vara bäst i klassen i varje ämne förutom idrott och drama, spela något annat instrument än piano eller fiol, inte spela piano och fiol.”
Chua beskriver hur hon lyckades få sin dotter Lulu att behärska ett svårt pianostycke genom att hota att skänka bort hennes leksaker och ställa in jul och födelsedagsfirande. För säkerhets skull kallade hon dottern ”patetisk och lat” – inget kan ju motivera ett barn som en rejäl, kränkande utskällning. Lulu lärde sig stycket perfekt. Chuas budskap är att barn är slöa av naturen och behöver tvång.
Texten är en orgie i rasstereotyper. Kritiken har varit därefter. Chuas anspråk på att representera kinesiska mammor är lite udda med tanke på att hon enligt sitt cv aldrig bott i Kina. Den stora majoriteten, bönder och arbetare, har inte tid att drilla barnen i Chopin. De flesta kinesiska medelklassföräldrar jag mött har en mycket mer avslappnad syn på uppfostran.
Andra påpekar att Chua bara talar om en subgrupp bland utlandskineser (själv har jag en kinesisk förälder men var även med svenska mått ovanligt slö i skolan). Liknande stereotyper återfinns i många andra kulturer. Michael Jackson och Andre Agassis pappor skulle gett tummen upp åt Chuas devis: ”Inget är roligt förrän man är bra på det”.
Studiekrav är en viktig anledning till att asiatiska 15–24-åriga kvinnor i USA har den högsta självmordsfrekvensen bland alla etniska grupper. Andra problem är social omognad och samarbetssvårigheter. Det är ironiskt att Chuas bok lanseras samtidigt som debatten i Kina blir allt mer kritisk mot barnens tunga studiebörda.
Men faktum är att östasiatiska studenter tar upp en oproportionerligt stor andel platser på västvärldens bästa universitet. En australisk studie visar att kinesiska och vietnamesiska barn i allmänhet får bättre resultat än andra. De gör läxor ungefär en timme per dag i veckan, jämfört med 20 minuter några kvällar i veckan för anglo-australiska barn.
Det går inte att förneka att Chuas synsätt förekommer i kinesisk uppfostran.
Man förväntar sig också att barn ska klara krav och kritik. Jag träffade exempelvis en 10-årig taiwanesiska som fick en smäll för varje fel svar på engelskaprovet (hon hade 99 rätt av 100 = 1 rapp på handen).
Vissa föräldrar tycker att de har rätt att styra barnets val av hobbies, studier och yrke. Det är en framgångsrik väg för att skapa individer med toppbetyg. Om de blir lyckliga av det är en annan fråga.
