Trumpetfanfarer ljuder och kungaparet och alla hedersgäster skrider nedför trappan i Blå hallen. Klockan 19.02 som utlovat, inleds tre och en halv timmes välregisserad föreställning där varje minut är planerad.

Intåget ger oss ett utmärkt tillfälle att titta på alla designade kreationer. Drottning Silvia i ljusblå sidenklänning med spets kommer med en välbekant bordsherre, alltid kvällens värd, Nobelstiftelsens ordförande Marcus Storch.

Kungen kan för ovanlighetens skull föra en Nobelpristagare till bords, denna gång finns ju en kvinna bland de utvalda, medicinprisets Françoise Barré-Sinoussi. Kronprinsessan Victoria, i fuchsiafärgad sidenklänning, gör entré tillsammans med kemipristagaren Martin Chalfie.

Yngsta prinsessan Madeleine, i puderrosa taft med brun organza, har den yngste Nobelpristagaren till bordet, ekonomiprisets Paul Krugman.

Det glimmar från damernas juveler, från glansiga tyger, kristallglas och guldbestick. Bara huvudbordet rymmer blommor, men där finns desto fler.

Veteranen Gunnar Kaj och hans floristkolleger har snittat och arrangerat 10000 blommor och 6000 blad från San Remo. Temat är kärlekens och romantikens röda färg som går igen i nejlikor, rosor och amaryllis.

Sorlet stiger snart. Nobelfesten är ”lika rolig varje gång”, som centerpartiets ledare Maud Olofsson sade innan hon gick till bordet.

Årets kock 2005, Stefan Eriksson, har för första gången planerat årets mat tillsammans med konditor Magnus Johansson. Svenska råvaror i alla rätter och spännande smaker.

Den verkliga utmaningen är att hålla schemat. När huvudrättens kalvfilé med karljohanssvamp serveras ska 1300 gäster få sin mat på tio minuter. De 230 servitörerna dirigeras med närmast militärisk disciplin, och ja, den är faktiskt varm och är mycket god.

Men alla servitörer uppför sig inte som förväntat. Några kommer indragna på serverings­vagnar högt över de sittande gästerna och en av dem norpar åt sig en blomsteruppsättning från honnörsbordet, allt medan de sjunger ur Mozarts Così fan tutte. Eller gör de kanske inte det?

Det framkommer snart att det är Lars Rudolfsson, konstnärlig ledare för Orionteatern tillsammans med Stina Oscarson, som återgått till sitt urspung – mim.

Nobelstiftelsen söker uppenbarligen efter underhållning som bryter av mot ritualerna. I år gick budet till okonventionella Orionteatern som mellan varje rätt bjuder på ”divertissement.” Operatemat, mim och servitörerna går igen i alla numren, det hörs många skratt när dramatiken stegras: Räddningstjänsten får bända loss en servitör som stelnat i en pose. Och sista stycket övergår i rena akrobatkonster och stora tallriks­travar som rasar i golvet.

– Visst är det roligt med underhållningen, även om jag inte förstår mig riktigt på allt i den här gången, säger en av bordsgrannarna som varit på många Nobelfester, professor Görel Cavalli-Björkman, ledamot i Vetenskapsakademien.

Till den avslutande glassparaden har konditorn och kakao­experten Johansson använt flera sorters choklad till glasskulan.

– Desserten är nästan alltid det bästa, konstaterar Maria Tapainen Rydquist, som är på sin sjunde bankett.

Vid honnörsbordet tycks prinsessan Christina ha mycket att tala om med litteraturpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. De har inte bara hans böcker som gemensamt samtalsämne utan även ön Mauritius. Där har han släktband och hon har en make, Thord Magnuson, som är svensk generalkonsul.

Det är lätt att bländas av prakten en sådan här afton och något glömma vitterheten, att det är den vetenskapliga briljansen som hyllas. Men vi påminns när det är dags för pristagarnas tacktal. Först ut är alltså fysikpristagaren.

– Det är en stor ära för mig att få presentera Makoto Kobayashi, säger 29-åriga toastmastern Louise Hägerstedt.

På japanska. Hon har tränat på uttalet varje dag framför badrumsspegeln och de ovanligt många japanska gästerna ser nöjda ut.

Litteraturpristagaren Le Clézio får applåder när han inleder sitt tacktal på svenska. Sedan talar han om nödvändigheten av utbyte mellan kulturer för att främja fred och hur litteraturen spelar en central roll.

– Jag hoppas att mitt budskap sprids tack vare det här priset, avslutar han.

Klockan 22.30 bryts taffeln. SvD:s bloggare, studenten Anna Elowson, är mycket nöjd:

– Festen har varit precis som jag hoppats. Härlig stämning, god mat och bra underhållning. Det verkar bli den bästa fest jag varit på.

Kungafamiljen som aldrig dansar offentligt går nu till Prinsens galleri för träffar med pristagarna. Alla andra går till Gyllene salen där storbandet OnCue inleder med wienervals.

De som inte är nöjda när sista Sinatralåten spelas framåt klockan 01 åker vidare till studenternas efterfest Nobel Nightcap. Där kan Nobelpristagarna äntligen slippa framträda i direktsändning inför miljoner tv-tittare.