1. Lyckan på Söders höjder
Renstiernas gata/Katarinavägen:
Helst bör man komma susande här en tidig sommarmorgon. Eller en söndag i semestertider när hela Stockholm lojt sträcker sig mot himlen – innan gator och cykelbanor korkat igen. Här uppe på Söders höjder i Per Anders Fogelströms kvarter blandas dåtid med nutid och utan risk för att bli påkörd vågar man bromsa in, stå alldeles stilla och känna att det är gott att leva. Åtminstone en morgon i juli.
2. Lugnet under ekarna
Djurgården:
Man kan ta södra rundan eller den norra, så makalöst är det att tätt intill storstadens bultande hjärta finns denna oas, där man – fortfarande – kan trampa fram längs grusvägar. Stanna till för att lukta på en blomma, plocka ett vildhallon, pusta i en glänta eller sätta sig vid stranden och bara stirra rakt ut en stund. På Djurgården får alla plats, människor och hundar, stora och små. Förutom den som vill cykla sig till inre frid under ekars djupa grönska.
3. Modet mitt på gatan
Vasagatan, utanför Centralen:
Den som vill träna sitt mod bör ta sig till Vasagatan, trampa söderut precis framför Centralen. För där tar cykelbanan slut, utan förvarning. Plötsligt måste man gira rakt ut i gatan, korsa en hel fil för att ta sig ut till nästa smala remsa, markerad för cykeltrafik. Varje gång man lyckas med denna bedrift bör man tacka sin lyckliga stjärna för att man fortfarande lever. Och än en gång fått träna sin oräddhet. Om det nu inte är rena dumheten att inte välja en annan gata.
4. Tålamod bland trikåklädda
Skeppsbron:
Det skulle kunna vara så vackert här längs Skeppsbron. Men vem har tid att titta, njuta av husfasader eller kluckande vatten. Bäst att stirra rakt fram, inte vingla en millimeter. Som ilsnabba insekter susar de förbi, männen i trikåer. De som varje dag utmanar sina personliga rekord längs varje gatsnutt, varje kvarter. De väjer inte för någon, allra minst den som trampar treväxlat. På sin höjd. Framme vid Slussen kan man börja andas igen.
5. Att orka lite till
Götgatsbacken, uppför:
Den som gjort cykeluppehåll under vintern brukar bli påmind just här. Första gången man trampar uppför Götgatsbacken känns det som om hjärtat skulle sprängas och flåset kan – i bästa fall – få fotgängarna att fly upp på trottoarerna. Här tränas kondition och benmuskler i den märkliga hybrid som naturligtvis är totalt omöjlig: att samsa ihop en myllrande gågata med dubbelfiliga cykelbanor. Att trampa slalom mellan allt som rör sig är förstås ett ypperligt sätt att öva flexibilitet och reaktionsförmåga, efter uppförsbacken.
De första försöken, ack så vingliga. Framhjulet som slirade i gruset och mormors bön att jag skulle sluta, åtminstone ta en paus. Det var ju ändå Mors dag och hon hade dukat kaffebord i trädgården. Men nej, jag kunde inte ge upp.
Det är så jag minns den där söndagen i maj för länge sedan när min envishet övervann längtan efter mormors kalla körsbärssaft, när jag timme ut och timme in trampade längs ett rött staket. Välte, kravlade mig upp, torkade snor och tårar innan, äntligen: Jag kan! Alldeles själv. Utan att pappa springer bakom och håller i pakethållaren.
Det var så det började, mitt cyklande liv. Det som rullat på genom livets uppförsbackar och nerförslut och ännu inte, tack godegodegud, tvärnitat på grund av ålder, olycka eller den rädsla som många kallar klokskap. Att man med åren förstår att man ska sluta cykla i Stockholms innerstad eftersom det blivit för farligt, för utsatt.
Jag håller med om faran. Bara de senaste fem åren har trängseln ökat markant och några cykelbanor verkar främst fungera som träningsetapper inför något mer ärofyllt trampande, typ Tour de France. Dessutom vet man aldrig hur länge avskildheten varar. En cykelbana i City är inte att lita på, vips har den mynnat ut i en gata, blockerats av en parkerad bil – eller förvandlats till promenadstråk för mer eller mindre förvirrade fotgängare. Även om min beprövade erfarenhet säger att värst utsatta är vi cyklister – av varandra. Man är mans gamman, intygades det redan i Havamal. Cyklister är cyklisters vånda, tro mig.
Självklart går det inte att bortse från yttre omständigheter och förutsättningar, alla politiska beslut som nu när man diskuterar möjligheten att få köra mot rött ljus och enkelriktat. En stad som Stockholm påverkas också av geografin, alla gator som tar slut vid en kaj. Man måste helt enkelt hålla sig på det torra. Därför blir det extra trångt.
Men cyklingens själ, trampandets djupaste glädje – å, den är något annat. Den begränsas tack och lov varken av vatten eller kommunpolitiker. Att efter vinteruppehållet, när det är som mest halt och snöigt får min cykel vila, så mycket insikt har jag ändå fått med åren, smörja nav och växlar är som att putsa upp en gammal vänskap. Återseendets glädje bultar och fortsättningen är högtidlig som en rit: Att sätta sig på sadeln, trampa första tagen, susa nerför närmaste backe och känna att vintern är slut och livet har återvänt. Cykellivet, det efterlängtade.
Att, som jag, vara född på landet och använda två hjul som en naturlig förlängning av benen, det vill säga cykla dit man ska, hör förmodligen ihop med min grundläggande kärlek till detta trampfordon. Dessutom lär jag aldrig bli någon bra bilförare. Det går för fort, sätter för starka krafter i rörelse. Jämfört med att ta sig fram för egen maskin. Inte bara för att förflytta sig mellan två punkter. Nej, cykling kan användas till så mycket annat.
Som ren terapi.
De gånger i livet som jag känt ren lycka, ni vet de där ilen som kan fylla en, och lika hastigt försvinna, har flera gånger varit just på cykelturer. Att en tidig sommarmorgon komma susande längs Renstiernas gata på Söder i Stockholm, ner mot Katarinavägen och där till höger se hur hela staden öppnar upp sin famn. Det är då man kan behöva tvärnita. Stå alldeles stilla för att känna livet i sig. Låta det rinna ut i kroppen så att glädjen finns sparad, åtminstone som ett minne.
Andra gånger, svartare stunder, kan en cykeltur rensa hjärnan, trösta hjärtat. Jag vet dagar, kvällar, nätter, när jag inte vetat någon levandes råd – mer än att kasta mig upp på cykeln. Komma hemifrån. Känna vinden mot ansiktet, en doft av syren eller matos på vägen ut mot Djurgården där havet anas bortom stigarna och man kan vråla lite extra i motluten utan att någon blir förskräckt. Och sedan kasta sig raklång och utmattad i en glänta. Ligga där tills livslusten återvänder, åtminstone så mycket att man orkar cykla hem igen och sätta på lite te. Äta tre mackor på raken. Stillad efter den fysiska påfrestningen.
Andra dagar, andra sträckor, kan man träna något annat behov. Här intill är min snabbguide för den som behöver förstärka någon djupt mänsklig egenskap. Det är bara att välja.
Men som sagt, glädjen och trösten finns också. Inte bara i en diktcykel eller romancykel utan i den som rullar på två hjul. Och där, där ska inte ens den motvillige Monarken underskattas.
Karin Thunberg är reporter på SvD Kultur. karin.thunberg@svd.se
