Psykiatriprofessorn Christopher Gillberg fick inte något gehör i Europadomstolens högsta organ, Grand Chamber. I går kom domen som sätter punkt för en mer än 10 år lång tvist mellan offentlighet å ena sidan och tystnadsplikt och personlig integritet å den andra.

Det var i början av 2000-talet som en sociolog och en barnläkare ville få ut Gillbergs forskning kring damp och adhd. Studien omfattade 141 förskolebarn, vars föräldrar hade lovats att studien skulle förbli hemlig för alla utom för Gillbergs forskningsgrupp. Därför sade Göteborgs universitet nej till att lämna ut uppgifterna. Men beslutet överklagades till kammarrätten som kom fram till att underlaget skulle lämnas ut – trots att det var klarlagt att materialet inte kunde anonymiseras.

Gillberg ställdes inför ett svårt moraliskt dilemma: antingen bryta universitetets överenskommelse med barnen och deras föräldrar och därmed dessutom bryta mot sin yrkesetik och personliga övertygelse, eller riskera åtal och straff. Han valde att inte lämna ut uppgifterna. För detta åtalades och fälldes han senare för tjänstefel.

Gillberg vände sig då till Europadomstolen, som i november 2010 kom fram till att det inte handlade om några rättighetskränkningar. Men domarna var oeniga, och fallet skickades vidare till högsta instans.

Jag har följt slutronden av fallet på ganska nära håll. Min efterträdare som chef vid Centrum för rättvisa, Clarence Crafoord, engagerades tillsammans med två kollegor som Gillbergs ombud inför den slutliga Grand Chamber-prövningen i Strasbourg.

Gårdagens dom är på 28 tätskrivna sidor. Ändå ger den inte så mycket vägledning för framtiden. En förklaring är formalia. Man har sex månader på sig att klaga till Europadomstolen efter en slutlig dom i svensk domstol. Gillberg lämnade in sin anmälan till Europadomstolen sedan han dömts för tjänstefel, men då hade det gått mer än sex månader sedan domen i kammarrätten. Därför har Europadomstolen inte prövat kärnfrågan om det i första läget var rätt att tvinga Gillberg att lämna ut uppgifterna.

Det som har prövats är om det senare var rätt eller fel att straffa honom när han vägrade. I den delen konstaterar Grand Chamber att Gillberg var fullt medveten om konsekvenserna av att inte lämna ut uppgifterna – vilket enligt domstolen innebär att han inte fått sina juridiska rättigheter kränkta.

Domen ger upphov till frågor som nu får hanteras av svenska politiker och forskare. Hur man ska man kunna forska om känsliga saker, om man inte samtidigt kan garantera full sekretess åt de individer som deltar?

Och, kanske ännu viktigare: Vad hade hänt om Gillberg trots tysthetslöfte i stället hade lämnat ut uppgifterna och någon av de 141 personerna i studien hade anmält detta till Europadomstolen? Gårdagens dom utesluter inte alls att Sverige då hade fällts för att ha kränkt den personens rättigheter.